omtumlad!!

Nu har jag landat...  

Eller jag så gott man kan efter en natt på akuten. 

Som jag alltid gör när tvättmaskin är klar tar jag ut tvätten o lägger den i tvättpåsen. Jag känner att jag glider framåt, men bryr mej inte eftersom jag snart är klar o jag gör det ju varje vecka. Jag fortsätter o böjer mej för att rätta till påsen. Då känner jag hur stolen rullar bak o jag åker fram. Jag har ju inte låst stolen. 😮

Samtidigt som jag förgäves ser mej om för att ta tag i nåt. Under tiden halkar fötterna o jag slår i golvet. 

Höger öra börjar bli blött o jag känner försiktigt med vänster hand. När jag ser att fingrarna är blodiga o det är en blodpöl på golvet börjar jag bli orolig, men tänker samtidigt "det kanske är en sådan här sak som man hör om att folk ringer sos för småsaker". Men tänker att vad sur jag skulle bli på mej själv om det skulle visa sig att va värre än va det var. Så jag ringde 112 när jag väl fick tag i telefon. 

För bara det är ett träningspass. Jag låg ju o blödde i duschen och telefonen var på skåpet under handfatet. Typ 1,5m bort.

Jag hade för ont för att använda min högerarmen för att sätta mej. Eftersom rullstolen stod ivägen så fick jag sparka undan den o ta tag i saker med vänster hand o dra mej fram. Väl framme pustade jag ut o konstaterade att det va ju bra att jag inte tuppat av. 

Nu kom nästa jobbiga hinder. Få tag i telefonen. Jag har ett skohorn, som jag brukar använda när jag inte når saker. Perfekt! 

Under tiden jag försökte få fram telefonen, så rullade tanken att nu kanske det dags att skaffa ett larm. 

Då började verkligen en känsla av ensamhet att välla över mej.  En känsla som kom att hålla sej kvar tills färdtjänstchauffören kom dagen efter (honom har ja åkt med ett antal gånger förut). 

När jag ringde 112 så svarade en lugn röst. Det är ju deras jobb att lugna o på mej fungerade det verkligen tills dom fick problem med att få tag på nån som kunde öppna dörren åt ambulansen, som va på g. Då började irritationen o paniken att växa. 

När vi avslutade knackade en ambulanschaufför på. 

Jag satt på toagolvet med en handduk pressandes mot ögonbrynet där blodet kom ifrån. Ambulanskillarna pratade med mig genom brevlådeinkastet o undrade om jag kunde ta mej till dörren. Jag förklarade min situation, men sa att jag skulle försöka åla mej men att jag inte skulle nå till låset. För när jag lagt mig på golvet då kan jag inte ta mej upp. 

Jag la mig på rygg på golvet o började åla. Jag hade hela tiden kontakt med en av ambulanskillarna genom brevlådeinkastet. Det var skönt att ha nån som liksom hejade på. 

När jag kom fram till dörren möttes jag av ett par ögon i inkastet. Jag kände mej inte lika ensam. Nu va det bara en låst dörr ivägen... 

Bara...

Då va jag glad för det praktiska tänket jag har. Jag såg mej om nåt att ta tag i så jag iaf kunde sätta mej upp o nå låset. Framför mej var skåpet, som jag inte fattat varför man har gjort där. För det är bara rör i. Nu hade jag nåt att ta tag i. Jag tog tag med vänsterhanden o kände mig nöjd när jag satte mej. Jag låste upp o ambulanskillarna kunde komma in. 

Dom kollade mej o konstaterade att jag skulle med in till akuten. Dom va snälla o tog med rullstolen. Vilket dom inte ska göra egentligen. Dom lyfte upp mej på båren, så åkte vi in. 

🚑

Väl där kom en sköterska o torkade blodet runt såret på ögonbrynet, så att läkaren lättare kunde se såret. När doktorn väl kom (…några timmar senare…) konstaterade hon att hon vill skicka mej på röntgen o så ville hon sy mitt jack på ögonbrynet. Sen gick hon o där låg jag frågande. När? 

Klockan tickade. Va det någon idé att sova?

Det tog några timmar tills de kom o körde mej till röntgen o sen tillbaka. Sen kände jag att nu skiter jag i att vänta på när doktorn kommer o syr ögonbrynet. Jag fick några timmar sömn iaf. 

Sen kom hon med lite lokalbedövning o sydde några stygn. 

Efter lite mer sömn fick jag åka hem. Väl hemma möttes jag upp av föräldrarna. Dom städade bort blodet, lagade tamburmajoren som jag lyckats sparka ner i tumultet o placerade mej i bilen. 

Visst va det skönt att bara släppa allt o låta föräldrarna ta hand om mej, men det var inte förrän på kvällen efter som jag riktigt släppte allt. 😭 Jag har nog aldrig gråt så mycket, men jag har inte sovit så gott på flera år...

Fast värken i höger axel gör sej konstant påmind. 

Dagen efter ringde en annan doktor o vill undersöka axeln mer eftersom de gjort en dubbelkoll på röntgenplåtarna. De hade nämligen hittat en liten spricka...

Så nu sitter jag här med sytt ögonbryn o hoppas att sprickan i nyckelbenet ska läka fort, så jag kan komma igång med träningen igen…

😉