Normal kommer min kropp aldrig bli igen. Inte sålänge Msen är där o härjar o det räknar jag ju med att den kommer göra resten av livet. Dock gör den ju allt mycket värre när jag åker på en vanlig förkyldning. Som tur är händer det inte så ofta... ta i trä.
Men det är väl så att det blir tårta på tårta för kroppen. (tycker dock att det ordspråket inte riktigt stämmer...tårta ä ju gott ;).).
Det var iaf skönt att fira påsken hemmahemma. Det jag upptäcke var att min nya, fina rullstol inte passade ett liv på landet.
En stor besvikelse för denna lanttös. Jag vet inte hur många gånger jag sa att den måste kunnas köras på grus o gräs. Trodde stötdämparna (froglegsen) skulle göra sitt. Men icke.
Kanske lika bra att byta till vanliga gafflar o större länkhjul med platt banda.
Ni märker min besvikelse. Nu nämner jag ju bara felet med stolen, men för mej är det ju ett stort problem. Det är ju jobbigt att sjukdomen hindrar mej att röra mej i naturen som jag vill o då är det ju ännu jobbigare när ett hjälpmedel hindrar mej att ens röra mej på en gräsmatta.
Men något som varit fantastiskt gött, är att jag inte får ont i ryggen av den. Något jag uppskattar speciellt nu när jag är förkyld. Då har jag massa andra krämpor o jag blir så galet stel. Dendär överrörligheten är som bort blåst.
Då önskar man att duschgolvet hade en stor mjuk matta eller att jag bodde i ett öde hus så man inte väckte hundarna var gång man snöt sej kl2 på natten.
Denna gång var det ju nästan som för några år sen då kroppen vägrade resa sej. Jag hade samma känsla i kroppen. Men jag lärde mej av mina misstag.
För det första stressade jag inte upp mej. Jag kände ju igen känslan. Då blev jag inlagd på sjukan. Sen tanken att då må jag äta sjukhusmaten, som ser helt tvärtemot min tallrikar ;) o maten är ju min medicin, fick mej att få bort täcket, så kroppstemperaturen sjönk o jag, som inte tål värme, inte va så varm. När jag efter nån timme lyckats få ner värmen o sätta mej va det bara att föra över mej till rullstolen... bara....
Allt tog ju ännu längre tid, men tanken att det är p g a förkyldningen jag är såhär o den går över gjorde det hela uthärdligt.
Och sen tackar jag Gud för att
Han gav mej en stor näve
ENVISHET!!
Kan ju inte påstå att jag är 100%. En förkylning tar ju sin tid plus att kroppen ska återställa sej till det den va innan, men jag är på väg dit...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar