GE DIN KAMP EN CHANS!

😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊 Värmen från sommaren hetta, som har lagrats i kroppen verkar vara borta . Nu orkar jag laga varm mat o inte bara en kall sallad. Nåt mer som visar det tydligt är att maten nu blir god. Inte att det var fel på mina smaklökar, men jag orkade lixom inte bry mej om att det skulle bli gott. Något mer jag inte orkade va att göra hemmaträningen.  Alltså ingen träning för mej i sommar. Hästen hade sommarlov, gymmet semesterstängt och jag hade varken lust eller kraft.  Så min tanke att börja gå inne med rullator till hösten har bara varit till att glömma. Kanske till nyår. Fast just nu känns det som en dröm i fjärran... Jag har hursom börjat rida igen . Känns jätteskönt att va i spåret igen. Trots att den varit lite krokig.  Förra veckan veck sej mitt vänsterben när jag ställde mej på pallen. Vänster! Den sida som är starkast. Snacka om att jag kände hur hjärtat dunkade av nervositet. Inte den också! Jag fick hjälp ...

Den känslan har jag sedan denna värdelösa värme kom. Kan erkänna att jag har känt mej helt värdelös hela jag. Kroppen har bara varit fumlig o jag orkar ingenting. Jag med ett tålamod som är ganska bra, blir lätt irriterad o hjärnan känns som en disksvamp. Allt denna sommar har handlat om att kyla av sej. Duscha kallt, ha fläkten på full effekt, sitta med fötterna i kallt vatten, ha nerdraget framför fönstren, kylklampar, äta kallt osv... Så trött på att tänka så jag tackar Gud för mina föräldrar. Jag har kunnat åka hem till dom lite så jag har fått avlastning med det vardagliga. Tyvärr är det ju väldigt varmt där också. Men egentligen borde jag ju ej klaga. För jag bor ju i en lägenhet som har varit rätt sval i jämförelse med många andra. Men den är inte tillräckligt sval.  Tyvärr är det ju ej slut på skiten. För även om det blir svalare så känns det som värmen har lagrats i kroppen och eftersom jag har svårt att svettas så är det svårt att bli av med den. Får satsa på massa super...

  Det är så jobbigt när man behöver kämpa mer än med sitt liv.  Nu har ledsagarna bestämt sej för att inte hjälpa mej upp för hästen alls. Blir så ledsen o besviken.  I vintras va den en annan grej dom inte ville  hjälpa till med så jag pratade med ridskolan så dom kunde förbereda hästen. Det va ju förståligt, men nu handlar det om att hjälpa mej - deras jobb!! Sjukgymnasten va med på en ridlektion och hon såg verkligen hur jag hade förbättras. Så ridningen är inget jag vill sluta med . Inte nog med att jag inte får den hjälp jag behöver så försätter dom mej i en knepig situation. För deras beslut va med omedelbar verkan. Det kunde ju iaf vara efter terminens slut. Nu är det en gång kvar. Så det blir en gång utan hjälp.  Men dom sa att dom kunde hjälpa mej iaf en gång till (förra gången). Gjorde dom det? Nej!  Dom påstod att det va socialkontorets beslut, men jag pratade med min handläggare.  D är om hon sa att det va ledsagarnas besl...

Detta set vinner jag!! Äntligen!! Mitt liv är ju en ständig kamp mot msen och när en sådan händelse som att trilla o skada sej tär ju på självkänslan. Jag, som den senaste tiden mått ganska bra. Man mår liksom så bra att man glömmer att vara försiktig + att jag gärna är sådan som vill tänja mina gränser. Vill ja, men inte alltid gör…  Det har ju t o m känts som jag stått o trampat för jag inte verkat kunna må bättre i sjukdomen just nu. Jag ville göra nåt mer.  Planen va o maxa träningen på gymmet, kosten har jag ganska bra koll på (man kan alltid lär sej merg), sömnen började ordna sej o ridningen gick verkligen framåt.  Så självklart har det känts som msen ville säga att jag inte kunde slå den. Jag får lixom inte må bra. Men de senaste veckorna har jag inte känt av någon smärta i axeln. Visst det har känts lite stramt, men så fort jag började rehabträna den så verkar stramheten släppt.  Jag har dock tagit det väldigt försiktigt med den, så ja...

Nu har jag landat...   Eller jag så gott man kan efter en natt på akuten.  Som jag alltid gör när tvättmaskin är klar tar jag ut tvätten o lägger den i tvättpåsen. Jag känner att jag glider framåt, men bryr mej inte eftersom jag snart är klar o jag gör det ju varje vecka. Jag fortsätter o böjer mej för att rätta till påsen. Då känner jag hur stolen rullar bak o jag åker fram. Jag har ju inte låst stolen. 😮 Samtidigt som jag förgäves ser mej om för att ta tag i nåt. Under tiden halkar fötterna o jag slår i golvet.  Höger öra börjar bli blött o jag känner försiktigt med vänster hand. När jag ser att fingrarna är blodiga o det är en blodpöl på golvet börjar jag bli orolig, men tänker samtidigt "det kanske är en sådan här sak som man hör om att folk ringer sos för småsaker" . Men tänker att vad sur jag skulle bli på mej själv om det skulle visa sig att va värre än va det var. Så jag ringde 112 när jag väl fick tag i telefon.  För bara det är ett tränin...

Tänker alltid så när jag blir sjuk eller ska jag säga sjukdom på sjukdom. När jag blir förkyld ökar nog testosteronet  i mej 😉 .  För jag blir riktigt ynklig då o det sägs ju att män blir riktigt ynkliga då. Inte för att jag upplevt att männen i min familj blivit det. Men hursom... så tillåter jag mej nog att bli det också. För jag har svårt att acceptera att folk tycker synd om mej pga min Ms. Men när jag blir förkyld så tippar den sjuka sidan av vågskålen över.  Då kan jag till o med tycka synd om med själv. J ag blir ju sämre i msen medan förkylningen beter sej som en förkylning med snörvlande   näsa, halsont o en kroppstemperatur som svajar upp o ner.  Det sistnämnda tär extra mycket på min sjuka Ms-kropp. Eftersom jag är värmekänslig, så blir jag extra trött. Allt jag gör tar ju så mycket energi, så nu när jag känner att förkyldningen börjar avta må jag ta några dagar att vara hemma o bara vila.   När det blir såhär så börja...