En tur till föräldrarna är aldrig fel.

Jag får äntligen prata o prata o prata.... ”ho ba pratar...” säger min trötta mor som är less. Tycker lite synd om dom för dom får höra alla möjliga saker... Allt från varför jag tycker gröna äpplen är godast till hur bra det går hos sjukgymnasten. Eftersom jag inte pratar med så mycket folk annars blir det väl att jag passar på då när jag åker hem. 

Det är ju också så fridfullt där hemma ute på landet... Ja, jag känner nog mer det som hemma än där jag bor. Det beror ju verkligen inte på att mina föräldrar bor där. Trots att jag älskar dom och gärna träffar dom också. Men jag klippte ju navelsträngen sedan länge. 

Det är så skönt att kunna gå ut utan att det känns som tusen ögon på en. Inte för jag tror det är det, men det känns så. 

Ja, jag går konstigt! Jag vet!! 

( en sak är ju när sjukgymnasten granskar min gång, för det är ju hans jobb... )

Nu var det bara lite millimetervis snö på gårdsplanen också. Så det blev ju självfallet en liten tur ut. Tror det gjorde mej gott att få göra mina gångövningar ute på icke plan mark. 

Jag tränade finmotoriken också när jag spelade Tornet. 

Det gick ganska bra för mej tycker jag. ( ja spela mot mej själv!... )

Min gångträning utökades också när vi gjorde den traditionella handlingen. Vi brukar handla när dom kör hem mej. 

Denna gång handlade vi där jag brukade handla, men fick sluta med bara för butiken är för stor. Det är en sådan butik där man måste gå genom den stora halva butiken för att komma åt livsmedel för att sedan börja handla och gå runt andra halvan av butiken. Tröttande. Klart benen var helt slut när vi kom fram till kassan, men jag tog mej runt i a f:) o jag kom i håg allt jag tänkt handla...okej o lite till...eller okej...mycket till...

Jag handlade skor också. Jag testade alla möjliga skor tills jag hittade ett par som både var snygga o passade för foten. Det enda jag upptäckte var att skon hade KLACK... okej... väldigt liten, men i a f. Sedan jag fick Ms har jag knappast kunna drömma om det o dom flesta finskor har ju klack. Nu ska jag bara gå med dom här hemma, så skoskaven infinner sej nu o inte när jag ska ha dom. 

Som ja sa så ä klacken löjligt liten, men från att int kunna ha nåt alls är ju d här nåt....

( d ä lit kul. Ja o min mor ä nog som typiska dotter o mor. Vi tjafsar endel, 

men när vi handlar ihop fungerar vi väldigt bra ihop)

I dag gjorde jag något jag inte gjort på länge. Jag gick och lunchade med en god kompis. Visst jag hade kryckan och det var på det närmaste fiket. Men det ger mej mer hopp för framtiden. 

mums!!

En vacker dag kommer jag kunna gå till träningen utan att varken ta buss eller taxi. Inte bara min plånbok kommer att gilla det utan det kommer ju att gynna mina ben o inte minst min självkänsla.