GE DIN KAMP EN CHANS!

Det är det jag känner att jag är.  Nu kors i taket har jag umgåtts med goda vänner två helger i rad. Jag är så lyckligt lottad att dom finns kvar i mitt liv.  Jag har träffat människor vars vänner tagit avstånd från dem när de fått Ms. Tragiskt att det faktiskt är så i vissa fall.  Det är ju speciellt då man behöver sina vänner.   Visst är det vänner jag umgås mindre med nu för tiden, men det är ju inte p g a av sjukdomen utan mer eftersom man bor på olika platser och städer... eftersom jag int hittar min kamera snor ja denna bild  + att den ser godare ut Inför besöket denna helg låg mycket på schemat. Städa, göra en kaka -  ja väljer att försvåra d för mej o gör en kaka ja aldrig gjort,  göra adventsfint, handla + att mitt finger var tvunget att undersökas  (d ä bättre nu:) ) m m.  Nu när jag sitter här i min soffa kan jag med glädje säga att   JAG KLARA DET.  Jag redde ut det plus träning. Det är ju sådant som troligen är ...

Det var en gång en liten flicka som sprang omkring på Indiens gator.  Samtidigt ringde telefonen hos ett ungt par i Sverige. Kvinnan svarade förväntansfullt. Hon och hennes man hade vid det laget sedan en lång tid tillbaka beslutat sej att skaffa en dotter.  För sex år sedan hade hon rest och hämtat hem deras första barn. En liten pojk med mycket bus i ögonen. Nu hade dom fått mersmak, men på ett nytt sätt.  Nog blev det ett nytt sätt.  Personen i luren berättade att det fanns en liten 3 årig flicka ner i Chopda som behövde två nya föräldrar. Men om dom inte ville ha den flickan fanns det ett par i Norge som också önskade en flicka.  Personen avslutar samtalet med ”vi vet inte vad flickan heter, så vi kallar henne Rut”.  Nu är det så att kvinnan heter Rut i andra namn och hennes mamma heter Rut och jag tror att namnet finns längre bak i den släkten. Paret ser ett tydligt tecken uppifrån, så de tackar ja till erbjudandet.  Efter en tid kom en lilla...

Det var bra att jag hade en tänkarhelg förra helgen. Det gav mej kraft att rensa systemet och få ut lite i form av tårar. Så kom ihåg det ni som vägrar gråta att det är grymt skönt och mot pappas axel gör inte saken sämre. Färdtjänstchauffören önskade mej trevlig helg. När han sa det skrattade jag för mej själv. Det var nämligen i Måndags. Då anade jag inte hur rätt det var. Jag har haft en väldig trevlig helg med mycket goda vänner. Tyvärr kan jag ej påstå att kroppen har haft en lika bra helg men trots det å, vad jag har skrattat.  Som sagt kroppen har ej alls varit med på noterna och då främst mitt högerben. Ibland vill jag bara ge upp det men eftersom det är en del av mej får jag stå ut med det.  Jag trillade i alla fall inte när en liten pojk knuffade mej;) Det är träna träna träna som gäller. I veckan har det varit dåligt av den varan. Men får väl se det bra i det. Den hjälper verkligen!! Måste ju ge all credd till färdtjänsten som var så bra både till och från Fjärrbuss...

Denna helg har varit en tänkarhelg för mej. Denna gång var den på rätt plats. Jag var hemma hos mina föräldrar på landet.  Den innehåll mycket olika sorters tårar. (tur me pappas tröstande axlar o mamma förstående kramar) Ledsentårar, skrattårar och rörda tårar.  Oro för framtiden va det som mest präglade mina tankar.  Då dök också remissen, som doktorn skickat sedan en låååååång tid, upp i mitt huvud. Jag ska nämligen att åter bli kallad på Mr (skiktröntgen på hjärnan)  för att se om det skett några förändringar med placken -område med ärrvävnad i hjärnan eller ryggmärgen, även kallat lesion .   Jag insåg då att vad fantastiskt det skulle vara  om det inte fanns några. Sist lät det som det inte skett några förändringar. Det är ju på gott och ont.... Som troende, så jag lyfte min mobil och messade ett böneämne om det. Så alla ni som ber kan ju be att jag slipper dom helt. Och ni som inte ber ni kan ju be i alla fall om ni tycker det är kul.  Som ja...

Asså jag måste bara skriva. Jag är så arg. Arg på färdtjänsten.  Den har funkat jättebra ett tag nu och jag tänkte skriva ros om dom här på bloggen, men nu blir det ris.  Först när jag skulle till gymmet fick jag tiden 1525. Eftersom dom vill att man ska där ute 5 min före utsatt tid och att det tar lite tid för mej att gå ut så gick jag ut 10 min innan. Jag väntade och väntade... så när det hade gått tio minuter efter utsatt tid ringde jag och fråga var min beställda färdtjänst va. Dom säger att han skulle komma om 5 min.  Efter en tid ringer färdtjänstchauffören och börjar be mej att gå till ett ställe. Jag uppfatta aldrig vart han ville att jag skulle gå för jag avbröt honom genast och säger med irriterad röst ”Jag står redan här ute och jag kan inte GÅ någonstans. Det är ju därför jag har färdtjänst...”  Jag kanske hade kunnat gå dit han ville att jag skulle gå, men jag blev irriterad på att han som kör färdtjänsttaxi ber mej gå ( det är ju bara handikappade oc...

I framtiden ska jag..., i framtiden..., i framtiden... åh, jag är så less på att hoppas och tro att i framtiden... Vill att det ska hända något NU .  Tänk vad skönt det ska bli när jag kan skriva ”idag börjar jag arbeta” eller ”idag gick jag 700m utan krycka” o s v.  Jag vill se resultat av det jag gjorde för en tid sedan...  Operationerna i Bulgarien har i alla fall gett mej lite resultat. Om det inte hade varit för det hade det nog känts helt värdelöst nu. Anledningen till mitt värdelösa tillstånd är nog att jag kämpar och kämpar för att få ett arbete utan resultat eller att färdtjänsten inte kommer när den lovat så jag nästan missar möten ( om min framtid )  ( handikappade o gamla får visst int ha viktiga möten...humm ).  Men tack o lov ska jag få hjälp från en Sius-konsult som ska hjälpa mej i min jakt på arbete. Det känns bra och jag hoppas verkligen att det kommer hända något... i framtiden....   Nu förstår jag varför en vän skrattade när jag sa ...