GLÖM O GÅ VIDARE

Det va just det jag tänkte när polisen ringde efter en månad efter händelsen. Han undrade om jag ville väcka åtal. Inkräktaren hade tur för det ville jag ju ej. 

Dagarna går... månaderna går... jul... nyår... födelsedag... ensamma dagar.. livfulla dagar...  

Efter dendär otäcka natten i mitten av december kan jag nog påstå att jag är ok. Visst jag har känt hur livet gick bra ganska fort efter. Men tankarna har varit ganska jobbigt påfrestande. Nu verkar det som dom iaf har lugnat sej. 

Tyvärr blev ju kroppen stelare än innan. Så förutom att jag rycker till o blodet fryser så fort jag hör en duns eller ett kras så jobbar kroppen på jag ska hitta det riktiga lugnet. 

Där har mina närmaste hjälpt mej o även min tro. Tyvärr finns det ju självklart saker jag fortfarande jobbar med. Men det går iaf framåt. 

Hursom ska jag erkänna att jag känner en viss irritation över att jag blev så stel att det fortfarande påverkar min rörlighet. När träningen påverkas påverkas ju också sjukdomen. 

Visst nu kan jag ju inte skylla allt på den händelsen. Jag vet ju att MS är en oförutsägbar sjukdom. 

Men som någon sa "du som kämpat så mycket". Det är ju sant. Innan kunde jag resa mej utan att behöva hålla i något o coremusklerna hade kraften att hålla mej stabil vilket jag inte kan nu. 

Men det innebär ju inte att jag slutar kämpa... nä snarare tvärtom 😊. Jag försöker vända på tanken o tänka: nu vet ja iaf hur min sjuka kropp beter sej i ett sådant läge. 

Om typ en månad ska jag gör min årliga MR o jag känner en viss nervositet inför den. 

För inte bara för att höger ben inte vill vara rakt men jag hoppas att placken på hjärnan inte är aktiva. Dom har ju inte varit det på några år nu. En liten parantes - innan jag slutade med gluten o la om min livsstil så va placken aktiva... Bara säger det...
Jag har fått för mej att ju mer aktiva dom är, desto sämre är sjukdomen. 

Målet är ju självklart att hålla sjukdomen i schack. Eller det är ju en lögn... Det stora målet är ju att bli frisk o om Gud inte får för sej att ingripa så lär jag hinna dö innan det händer om typ 60år. 

Så just nu nöjer jag mej att hålla msen under kontroll med hjälp av kost, träning o sömn...