FÖRHOPPNINGAR

I helgen upplevde jag att det gick 1% bättre att gå. Det ger mej förhoppningar att det ska fortsätta så. 

Jag var tokspontan redan från det att jag slutade arbetet i fredags. 

5 min innan taxin hem skulle hämta mej ringde en av mina bästa vänner och undrade om jag ville följa med henne hem. Självklart!! 

Alltid kul att umgås med hennes härliga familj. Tiden gick och när det var dags för barnen att sova insåg vi att vi också var grymt trötta. Då börja tanken gro att jag skulle sova där så slapp min vän som ändå skulle förbi stan morgonen efter, köra hem mej. O mycket riktigt så blev det god sömn hos dom. 

Den kvällen somnade jag mycket nöjd. På dagen hade vi nämligen gått ut en liten sväng. Med stöd av min vän, så gick jag stapplande fram på den lerigt blöta o hala vägen, den väg som jag i höstas har blivit skjutsad på i rullstolen. 

Jag stod och njöt av solen som lyste upp fredagseftermiddagen och som ni vet vid det här laget gick det bra. 

Vinden bet hårt om mej och den hjälpte inte precis till i min gång, men det hindrade mej inte. Jag höll ett hårt grepp om min vän medan vi gick tillbaka. Eftersom höger och vänster sida är så pass i osynk, så kunde jag ej nyttja min krycka när jag håller i någon och min högra hand får verkligen kämpa för att hålla kryckan samtidigt som det går bättre när någon stöttar upp mej på vänster sida. 

Endel förstår inte det utan tycker att jag ska använda kryckan även när dom stöttar mej. Vet inte hur jag snabbt förklarar att kroppen är så passa osynkad att höger arm inte hinner med att göra den rörelse som krävs för att gå i samma takt som vänster. Ben och fot kan jag ju i a f släpa med mej. Oftast blir det ett snabbt och irriterat svar ”ja kan inte...” 

Min spontana dag fortsatte på lördagen då jag tänkt ta tag i min stora vikhög. Jag började plocka iordning massa andra saker och tänkte att jag skulle ta tag i högen på kvällen. 

Men så vid 15.30 ringde min andra bästa vän. Vi beslöt oss för lite spontan gå på bio, men när vi satt på fiket bredvid bion, så kunde vi ej besluta oss. Så istället tänkte vi att vi hyr en film, men det var ingen film vi ville se. 

Istället när vi satt och prata kom vi in på hår och hårfärgning. Det ena ledde till det andra. Plötsligt satt jag där på hennes toalett och lät henne lägga några slingor.

Det var ju en procedur. Eftersom mitt hår är svart, var det tvunget att blekas först..sedan tvätta ur blekningen. Vilket innebar att jag av tvungen att stå framåtlutad i duschen medan min vän tvättade ur det. Jag höll händerna på en pall framför mej så jag säkert inte skulle dra omkull. Tyngdpunkten låg på både vänster och höger arm. Trots det orkade jag hålla mej uppe.. 

Det var likadant när vi lade i den rödbruna färgen... och när vi var klara kände jag att jag kunde stått så längre om det hade behövts.

Söndagen fortsatte i samma spontana tecken. Pappa och mamma kom på en visit och senare kommer två underbara vänner som lämnar tillbaka mina nycklar som dom råkat få med sej. 

Jag är så nöjd när jag känner att jag kan vara spontan efter det visar på att jag är på rätt väg tillbaka till mitt JAG, som jag var innan jag var tvungen att ta hänsyn till Msen.

Jag har hört att forskning visar att en människa kan bli sjuk om ingen rör vid henne, beröring kan påverka sjukdomen positivt...  

Så jag är så otroligt glad över vänner som kramar om mej och att de ej undvikit mej p g a att jag fått en sjukdom. 

Det finns ju tyvärr de som förlorat sina vänner på grund av det dom går igenom. 

Med det forskningsresultatet i åtanke kan jag förstå varför jag mår så bra när jag umgås med mina vänner :)