FREDAGSKÄNSLA!!

Nu har jag börjat arbetsträna. Jag trivs riktigt bra. Jag är riktigt nöjd över att jag faktiskt orkat både det och ha en fritid. 

Hoppas krafterna håller sej kvar, så kan jag lätt öka sedan. Det som stör mej mest är färdtjänsten, men det är ju ingen nyhet. 

Dom har i a f hållit tider fast jag har fått tider som ej passar när jag slutat, jag har fått vänta som längst 30-40 minuter. Fast andra veckan har dom faktiskt sköt sej bra. Oftast är vi ju fler som åker. 

Engång när jag åkte med, berättade en kvinna att hennes mamma bodde på ett ålderdomshem. Personalen hade försökt ta ut löständerna på mamman, men hon bet dom bara, så dom ringde dottern och sa ”vi försöker ta ut hennes löständer, men hon bits helatiden”. Då svarade dottern personalen: ”Men hon har inga löständer”. 

Lite kul story. Tragisk, men konstigt kul!! 

Hursomhelst är jag är så otroligt glad att mitt psykiska jag inte vägrat och bara sagt NEJ! de dagar jag åkte till praktiken. All press jag lade på mej själv försvann ganska fort när jag började där. 

Jag har hittills fått gör informationsblad och förnyat adresser som ska in i ett register. Jag jobbar bara 2,5 timmar, men känner ju att jag lätta kan öka sedan. Bara jag kommit in i allt. Känns som jag är 

RÄTT PERSON PÅ RÄTT PLATS!! 

Hoppas mina kollegor tycker likadant:)

Nu äntligen, har jag dock känt den där underbara 

fredagskänslan 

som alla pratar om. 

Visst, jag har ju känt den tidigare innan jag blev sjuk, men nu kändes den sådär extra mycket och det sköna är ju att det sedan är helt okej att börja jobba igen, så jag kommer inte ha sådan där måndagsångest. 

Det hade jag ju inte riktigt på mina första jobb heller, men nu är det något särskilt. Troligen för jag varit borta från arbetslivet så länge.

Jag fundera på varför jag inte känner av så mycket av mitt LDN. Men så kom jag på att dom flesta som börjat med LDN är så glada över att dom kan sova bättre och känner sej piggare. 

När jag tänker på det inser jag att sömnstörningar o Ms-trötthet försvann ju med första ccsvi-operationen. Det verkar som det tar ett bra tag innan något annat med rörelsen sker så det ger mej ju mer förhoppningar om att det kanske sker saker med mej också, jag måste bara ha mer tålamod. BARA!! 

Det är ju lättare sagt än gjort, men det blir nog lättare av att jag tänker så.

Det blir ju inte riktigt lika outhärdligt att sitt i rullstolen då heller. Enligt min tanke är den ju bara något tillfälligt i så fall. 

Jag har nu kommit till den punkt i livet där jag inser att jag bara är dum mot mej själv om jag inte använder mej av rullstol de gånger man ska gå mycket och så. Fortfarande är jag inte helt bekväm med tanken med mej i en rullstol, så hittills har jag bara hyrt en. 

Vi vet ju också alla vid det här laget vad jag hoppas på. 
Som skrivet i förra inlägget är jag ju inriktad på addseaten. Den skulle nog förenkla massor i mitt liv. 

Jag skulle röra mej lättare på jobbet, handla själv (en elrullstol är ju alldeles för klumpig att ha i affären), jag skulle kunna åka till jobbet utan problem (slippa färdtjänsten de månader det är okej väder) osv. 
Ja, jag tror...nej, jag vet att mitt liv skulle underlättas.

Visst behöver kanske en rulle att komplettera med, men det får bli ett annat projekt.

Jag provade en som jag själv skulle köra och mycket riktigt, som jag nämnde i förra blogginlägget. 
Eftersom höger arm är svagare är det ju svårare att köra rakt med den. Då skulle jag lika gärna kunna gå. För farten skulle vara detsamma. Jag har ju oftast folk som är med mej, så det räcker med en transportrullstol och förresten så fanns det ingen hög smal rullstol som jag själv kan köra.