GE DIN KAMP EN CHANS!

Häromdagen såg jag på Lejonkungen.  Jag gör det när jag känner mej nere och av någon anledning kände jag att det behövdes då. När jag såg på den började jag tänka och dra vissa paralleller med min Ms och min kamp. Jag hoppas ni sett Disney´s Lejonkungen...  Hela lejonriket symboliserar min kropp och självklart är jag huvudpersonen i mitt liv... alltså Simba.  Simba lever ett bra liv tillsammans med sina föräldrar. Han hoppar omkring och har kul.  Den elaka farbrorn Scar, som förråder alla för att ta plats på tronen för att styra över lejonriket är den del av kroppen som skadar sin egna kropp och styra den så allt bara är knäppt och fel. Simbas pappa dödas och hyenorna släpps in i lejonriket. Alltså Msen kommer in i min kropp. Simba rymmer från sina problem, men det går inte helt.  Mycket är bra en tid. Under denna tid möter han Timon och Pumba som får han att må bättre. Dom motsvarar de operationer mot min CCSVI. Hela tiden finns dom vid hans sida, så som ja...

Not Ready To Make Nice  Dixie Chicks Avsluta förra inlägget angående min bitterhet mot FÄRDTJÄNSTEN. Jag kan ju bara fortsätta med den.  Idag ringde jag för att boka färdtjänst. Gick bra när jag skulle boka dit jag skulle. Tiderna var okej, men det beror nog på att jag bokade en timme innan jag skulle på min zonterapi, så jag hann uträtta lite ärenden. Men så ville jag ju också boka en hemresa då också. Såhär lät samtalet. ... - Och så skulle jag vilja boka en resa hem också. Jag kan åka typ 1420. - Okej det finns bara en bil 1400 - Men jag kan ju åka 20 minuter efter det! ( ja känner hur irritationen börjar växa i mej ) - men det finns ju bara en bil kl.1400 - Alltså menar du att det inte går någon bil efter kl.14 idag? ( nu är jag irriterad ) - vänta jag ska se.  Jag hör hur människan knapprar på sin dator o efter ett tag. - hallå?! - ja jag är här! - det finns en bil som går 1425. ... Varför säger man inte det på en gång, så jag inte hade blivit irriterad!! När ja...

Idag var EfterTio extra intressant.  Det handlade om den bloggande patienten.  BLOGGANDE PATIENTER Jag tillhör ju en av dom. Jag har aldrig tänkt så att det är för jag hade ett behov av att skriva av mej som jag drog igång min blogg. Visst folk runt mej har sagt det till mej, men jag har nekat. För det viktigaste har ju alltid varit att ge info om Ms-sjukdomen, CCSVI och allt annat som verkar fungera eller inte fungera. Men visst känns det skönt att få skriva av sej samtidigt som det är utvecklande. Hur sjukvården kan se det som negativt förstår jag inte alls. Det ger väldigt mycket tror jag och varför är det inte bra att jag som patient delar med mej om saker som jag anser inte är okej eller tvärtom. Det ger ju vården och andra som ska förenkla vardagen mer bättre vetskap och vad dom bör tänka på för att förbättra bemötandet av sjuka. Det här är ett ämne för Debatt eller Kvällsöppet. För dom har väl inte tagit upp det ämnet. Jag kan erkänna att jag ej tittar så ofta ...

Nu när jag fått ordning på färgen av högerfoten och låtit CCSVI jobbat med min kropp i något år känner jag att det är dags att ta kroppen vidare ett steg. Därför har jag bett doktorn skriva ut LDN - low dos Naltrexon.  Det var för några veckor sedan så jag vet inte vad hon tycker. När jag försökt ringa så befinner hon sig inte där. Vore ju bra att veta vad hon tycker. För om jag får ett negativt svar kan jag ju gå vidare med det. Nu står jag ju bara och stampar. Detta är en medicin som är ges i USA och även till ms patienter i andra länder t ex Norge. Medicinen är inte tillgängligt på recept här i Sverige, men vad jag förstått det som så får dom beställa och ordinera det. Jag har däremot inte förstått varför det inte ges för man dör ju inte av att testa det som man kan gör när man t ex pumpar i sej Tysabri. Till en början med så ges Naltrexone till missbrukare för att hindra deras beroende. Det får en att bli lite skeptisk, jag har ju inte något missbrukare prec...

En artikel jag tycker är viktig att uppmärksamma: Muskelsjuke Per tvingas söka jobb Sådana här artiklar blir vanligare och vanligare... Jag är glad över att jag fått så bra och förstående handläggare både på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Tyvärr har jag mött människor som inte haft samma tur. Trots om dom försöker visa upp en glad yta hör man på dom hur hopplöst och värdelöst det verkar vara. När dom berättar om hur illa bemötta dom blivit blir man ledsen i hjärtat över hur det faktiskt är.  Då önskar man att dom som bestämt får vara med i dessa grupper och verkligen höra hur det ofta är. Men för att man ska hamna i dessa grupper måste man ha ett hinder att arbeta på något vis och det vill jag verkligen inte dom ska ha.  Visst det är viktigt att se kraften,  men det är lika viktigt att se människan...