GE DIN KAMP EN CHANS!

Jag hade hoppas att jag skulle slippa de där pinsamma fallen. Men icke! I Fredags när jag vaknade var jag så sjukt trött.  Jag gjorde som jag brukar på morgonen. Gör mej iordning, koka min gröt, plockar lite och kollar så jag lagt ner allt i väskan.  Skillnaden var väl att allt gick i slowmotion, men jag hann i a f innan färdtjänsten kom. Men då hade jag prioriterat bort vissa saker som jag tänkt ordna innan jag åkte. Så egentligen hann jag ju inte.  Hur som helst jag är så trött att jag inte ens orkar gå ner den lilla trappan utan tar hiss en våning ner för att gå ut. Bilen hämtar upp mej och vi åker till station. Äntligen ska jag åka hemhem till föräldrarna. Man brukar ju säga borta bra men hemma bäst...men jag vill hellre påstå hemma bra men hemhemma bäst:)  Jag sätter mej i vänthallen och väntar på tåget. När jag hör hur tåget rullar in beger jag mej ut till perrongen.  Väl där ser jag hur tåget rullar in och jag konstaterar ”åh va bra, d ä ett sånt där nytt...

Idag fick jag bevis på att jag har rätt om det kommit en ny lag som inte följs.  Det handlar om att alla, även handikappade ska kunna ta sej fram utan hinder på offentliga platser.  Från och med 2010 ska man med funktionshinder kunna ta sej fram. Hinder som lätt kan åtgärdas. Det kan handla om avsaknad av trappräcken,ramper och tunga dörrar.  Ett exempel för min del: Det finns ett fik nära mej som jag gärna fikar på och som jag faktiskt kan gå till, men när jag väl kommer fram så vet jag att jag måste ta mej genom en stor tung dörr. Det kan verka löjligt, men samtidigt är det ju något dom kan åtgärda.  Jag har fler exempel, men i s f skulle jag kunna skriva hela dagen...  Lagen fattades 2000 och nu är det 2012!! Så man hade 10år på sej att ändra det... och nu har ytterligare 2 år gått och fortfarande har inget hänt på de flesta ställena. (där det har byggts om och ändrats är på platser där framkomligheten redan är god)  Ända förbättring för framkomligh...

Började i kundlinjen.  Ja, det är så arbetsförmedlingen kallar den grupp som jag är med i på Arbetslivsresurs. Idag började introduktionen för den och det kändes bra.  Men det gjorde ju mitt arbete på Iris Hadar också. Och det ledde enbart till konstaterandet av att jag kan arbeta i ett visst antal timmar och att jag med de rörelsehinder kunde arbeta. Lite i alla fall...   Jag har också noterat att min ledare är föreläsare vilket jag älskade, otroligt nog, att göra de få gånger jag gjort det.  Nu är det såklart inte inom samma ämne och hon riktar nog inte in sej mot samma målgrupp som jag skulle gjort. Men hennes erfarenheter vill jag veta mer om.  Vem vet jag kanske följer hennes spår vilket jag i dagsläget tvivlar på.  För även om jag älskade det, så vet jag med mej att jag har scenskräck... Inte så allvarlig... man skulle nog mer kalla det mickskräck. För usch vad jag har det. När jag pratar i mick hör jag mej själv svamla och jag blir nervös och nä...

I måndags träffade jag både handläggaren för försäkringskassan och för arbetsförmedlingen. Då berättade dom att jag går i förtidspension...om ETT ÅR!!  Grattis på födelsedagen Jeanette.  Det hade varit skönt att veta det förra året. Eftersom jag borde börja söka praktik/arbetsprövingsplats då. Inte för att det skulle förändra så mycket i mitt sökande.  Nu ska jag gå någon introduktion på arbetslivsresurs. ( en månad... ) Jag hoppas verkligen att det inte snor tid att söka utan hjälper mej.  Förra våren gick jag någon kurs på arbetsförmedlingen som inte ledde mej någonstans. Jag brukar säga att vi kursdeltagare fick färgade A4-ark som hade förtryckt text. Vi skulle riva ut dessa i 8-10 kort som vi sedan skulle sätta in i plastfickor.  Nu gick jag ju i och för sej inte på dagis, men jag kan tänka mej att dom gör något liknande där.  Jag sade ifrån det och fick då börja på Iris Hadar . Som jag anser att alla som är i min situation bör göra.  Där fick jag...

Något som kroppen inte lyckats behålla efter andra operation är bland annat värmen i höger fot. Eftersom jag ej rör den foten så mycket och att blodcirkulationen inte fungerar som den ska där så är högerfoten blålila och kall. Tårna är värst. Dom ser ut som dom  trilla av ibland.  Därför kontaktade jag ju doktorn, så jag fick träffa henne förra måndagen. Tyvärr gjorde hon inget åt det utan bara konstaterade att det inte var något farligt. Troligen finns det inget hon kan göra.  När jag gick hem därifrån så började jag fundera. Det ska ju vara bra att smörja tiger balsam på bröstet när man är förkyld för att det ska hjälpa andningsorganen att vidga sej. Det började jag fundera på och kom att tänka på att blodkärlen också bör göra det.  Jag kanske har helt fel, men jag började massera in det i foten. Nu, lite mer en vecka efter ser foten bättre ut. Den kan bli kall och få frysblå tår, men inte alls som innan. Det rätta färgen börjar att komma tillbaka.  Kylan i...

Jag slog upp ögonen och tittade upp i taket. Jag sträcker mej mot telefonen för att se vad klockan är.  Men vänta armen orkar inte lyfta sej. Har likadan känsla i benen och i den andra armen. Inte ens nacken vill lyfta huvudet. Jag ser hur persiennerna döljer fönstret så ljuset ej kommer in och det är en bra beskrivning hur kroppen känner sej. Hjärnans signaler hindras av persienner så lemmarna inte kan röra sej ur fläcken. Jag ligger kvar i sängen och tänker ”Jaha d ä såhär sjukdomen ska verka resten av livet”.  Efter två timmar av tusen tankar och tårar försöker jag åter sträcka mej mot telefonen. Denna gång lyckas jag vända kroppen, så armen får tag på mobilen. Jag kollar på klockan och inser att mamma inte börjat jobba ännu. Jag ringer direktnumret hem och stönar fram att jag inte kan ta mej ur sängen.  Vi lägger på och genast ringer mamma doktorn som säger att dom ska komma in till Us med mej. Mamma ringer pappa, som arbetar. Han slänger skyffeln och sätter sej genas...

Det blev en knäortos när jag var hos ortopeden i Onsdags. Känns mycket bättre än fotortos, som vi talade om första gången.  Så nu börjar kampen på riktigt mot min överstäckhet i höger knäveck.  Just nu håller jag på att lära mej att gå med den. Det är ju inte det enklaste precis. Om jag gick sakta innan är det här i snudd på snigelfart nu.  Men allt handlar om att vänja sej och att inte ge upp. Vilket ni vid det här laget nog förstått att jag inte gör så lätt... Det enda negativa med den är att jag inte kan använda mina bästa jeans. Nu verkar ju modet vara så att byxorna ska vara tajta och då finns det ju inte rum för en knäortos. Som tur är följer jag ju inte modet utan har endel pösiga byxor. Men vissa byxor som jag tycker om riktigt mycket får jag lägga i garderoben ett tag.  Men det är det värt:)  Har jag förresten berättat att jag får akupunktur? Tror inte det.  Men i alla fall två dagar i veckan får jag det av min sjukgymnast. Jag var lite skeptisk ...