11 MÅNADERS SEDAN FÖRSTA OPERATIONEN

Man kände sej kluven när jag följde med pappa till skogen för att ge älgarna äpplen inför kommande jakt samtidigt som vi fann en glad blåklocka. Den hade nog inte riktigt förstått att våren enbart va här på besök.

I torsdags var det 29 september det hade gått 11 månader sedan första operationen. Tänk vad tiden går fort. ( Och det där lät som jag va 100 år ).

För några veckor sedan blev det diskussion och massa träning. Mer kunde det blivit dock, men jag vill ju äta och vila också. Det kändes riktigt bra att träffa min sjukgymnast och jag tror att han kommer träna mej på ett väldigt bra vis. 

Jag har nu också börjat träna på ett gym. Det lär ju ta ett tag innan jag hittar min rytm, men nu vet jag i alla fall vilka maskiner jag ska träna med för att kunna träna mitt trilska högerben. Den träning plus den hemmaträning jag kommer fortsätta med ger nog gott resultat. 

Borde börja träna core, men allt har ju sin tid så det kommer nog såsmåningom. Nästa vecka blir det nog ett corepass.

Inte för jag tror att jag redan kan byggt några muskler med bara några dagars träning, men jag måste bara berätta att jag stod upp och tog på mej byxorna när jag hade klivit upp ur sängen. Visst jag höll ju med ena handen i garderobsdörren och man ska ju inte ropa hej innan man hoppat över ån... Men hur som helst hade jag styrkan att stå medan jag lade fokusen på att dra på mej byxorna och hålla balansen. Det kanske inte alls går lika bra imorgon, men ååå vilken bra start på dagen och jag hade ju inte ens ätit frukost;)

Jag håller på att söka praktik/arbetsträning. Tyvärr har jag inte fått nåt svar på de mail jag skickat. Jo, förresten av de företag jag sökt till har ett företag svarat, nej. Men nej, är ju ett svar i alla fall. Bättre är när man ringer. Då får man oftast ett svar på engång...Hittills har jag bara fått nej...men som ni förstått så ger jag inte upp vid det första laget. Jag får helt enkelt fortsätta söka.

Asså..man börjar ju undrar vad syftet med arbetsutredningen va egentligen förutom att sysselsätta en i fem veckor för att sedan återgå till att vara hemma hela dagarna igen o va sysselsatt här... det är nästan som att slicka på godisbiten för att sedan lägga tillbaka den i skålen. 

Jag kanske begär för mycket men man önskar ju att direkt efter arbetsutredningen och utifrån dess resultat så skulle arbetsförmedlingen föreslå en arbetsplats som dom redan kollat om dom kan ta emot någon i min situation och i och med det skulle jag söka dit. 

Det hade ju varit lättare inte bara för mej utan för den arbetsplats som tar emot mej.

Då skulle ju arbetsförmedlingen ge jobb och inte bara erbjuda kurser.

Nu har jag gått hemma i flera veckor sedan arbetsutredningen och väldigt sugen på att arbeta medan man hör hur antalet sjukskrivna ökar i Sverige. 

Visst jag är ju inte precis passiv i mitt sökande efter praktikplats, men lite mer hjälp från dom som arbetar på att ge folk arbeten skulle nog ej skada.

Pappa och jag tog en liten extra biltur i den vackra höstkvällen.