Jag torkar imman på spegeln och ler. Det har vid det här laget blivit en rutinmässig rörelse efter att jag duschat. Värmeintoleransen håller sej borta. Det är riktigt skönt att slippa tänka på vilken värme man har o att man kan räkna bort tiden det tog innan jag kunde ens tänka på att börja fixa till mej.
Så är det sedan dax för sminkning och få håret att vara där jag vill ha det.
Jag slut aldrig förundras över att jag kan lägga maskara och kajal trots mina darriga händer. Det är något jag alltid kunnat eller ja sen jag började med sånt vill säga. Lika så kan jag ta i o ur linserna utan problem...eller utan problem är ju att ljuga. Det beror ju på hur sent det är och om linsen råkat få någon skit på sej.
Sedan följde slutfinishen, att dra på sej den gula fina klänningen, som mamma ändrat om lite så den ska passa min längd.
På gårdagens schema stod bröllop.
Kan bara säga att det var ett underbart fint bröllop. Så vackert brudpar och det är så kul att se dom stråla ikapp.
Kändes som jag kände alla...eller nä, inte alla men nästa alla av gästerna. Jag träffade massa vänner som jag inte träffat på flera år. Superkul!!
Tyvärr strejkade min högra sida. Både arm och ben betedde sej som de inte ville vara där. Galet.
Men tackvare att jag hade många goda vänner som hjälpte mej så gick det okej.
Det stör extra mycket att jag just då hade en dålig dag och jag kan verkligen inte hitta någon anledning att kroppen betedde sej fel. Eftersom det var vänner som jag ej träffat på länge ville jag ju visa upp en bra sida och att man bara såg på kroppen att jag mår så otroligt bra.
Mina vänner får helt enkelt lita på mej.
Nu tror jag i o för sej inte att dom brydde sej så mycket om det, jag gjorde det.
När vi åkte hem var det en såndär sommar senkväll. Jag var självklart trött eftersom dagen varit rätt intensiv och den lilla energin jag hade las på att orka gå med höger ben, men Ms-tröttheten infann sej inte. ( åh, vad ja önska att den va som vänster )
När jag satt i bilen möttes vi självklart av bilar. Då slog det mej att, hallå jag får inte ont i ögonen av strålkastarna.
Det har ju varit så ett tag, men när jag sade det till chauffören blev det så uppenbart. Jag har märkt av det tidigare, men känslan har nog aldrig som nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar