GE DIN KAMP EN CHANS!

Ett bra påstående för denna dag. Gick till arbetsförmedlingen idag.  När jag påbörja min vandring gick allt hur bra som helst ...ja, för att va mej asså...jag tänkte att jag kanske snart inte behöver kryckan. Redan vid första vägkorset började jag känna svagheten befinna sej i vristen igen.  Men jag brydde mej inte så mycket om det. Jag fortsatte. Visst det gick väl lite sämre än när jag började, men jag fortsatte min vandring.  Jag kollade på klockan och insåg att jag hade gått riktigt fort. Åh va kul...kanske det äntligen händer något.  Jag gick över sista korsningen och då kände jag hur högerfoten börja spänna sig. Jag kanske skulle satt mej och vilat mitt högerben, men då slog min dumdristiga envishet till. Jag hade ju inte alls långt kvar.  När jag enbart hade 10m kvar sa högerfot ifrån. Den började vika sej inåt och jag hade ingen kraft att räta ut den. Lustigt egentligen. Jag hade ingen kraft att slappna av i foten.  5 meter återstod och foten vägrad...

Härom kvällen såg jag på nyheterna och de berättade att det råder brist på neurologer. (  neurologbrist hotar narkolepsidrabbade barn ,  svtplay - brist på neurologer i Sverige  ) Om jag inte misstar mej finns det väl inte olika sorters neurologer. Eller?  Hur som helst. De få som finns i vårat land går visst i pension om några år. Detta får mej att fundera. Borde inte det då underlätta för dem att lyssna på oss CCSVI-anhängare och remittera oss till kärlkirurger för undersökning och operation mot förträngningarna i halsvenerna.  Med risk för att tjata måste jag ju bara säga att det här är ju nåt som fungerar på oss Ms-sjuka och det forskas ju också på andra sjukdomar. Trots att jag fortsätter kämpa mej fram med kryckan Dag ser jag inte varför man inte är mer angelägen.  Jag fick kommentaren idag ”Det är ju bra att lite har hänt efter operationerna”. Jag kanske lät nog lite näsvis när jag svara ”LITE. Det vill jag inte påstå. Det har ju hänt massor....

För några dagar sen pratade jag med en kvinna som hade haft stroke o hon berättade att hon hade blivit undersökt för förträningar i halsvenerna av ett ultraljud.  När jag hörde det blev jag lite konfunderad. ( Jag kanske missuppfattade vad hon sa. ) Är det inte det man gör för att kolla CCSVI?  Nu som sagt har jag väldigt dålig kunskap om det här. Men om man redan gör det här i Sverige på strokpatienter kan väl vi med Ms iaf bli undersökta mot förträngningar i halsvenerna också.  Eller är det olika slags förträningar?  Nu har det släppts ett youtou-klipp på en kvinna från Sverige som gjort operationen: Lena opererades i Polen När jag ser den inser jag att jag faktiskt går bättre i trappen nu än innan. Visst det går inte fort, men likt kvinnan i klippet lutade jag mej mot ledstången när jag gick ner för en trapp innan operation. Berörd av klippet blir jag samtidigt upprörd.  HALLÅ! SVENKA NEUROLOGER... NU MÅSTE NI GÖRA NÅGOT!! Jag blir så glad var gång jag ...

I fredags var det CCSVI konferens i Uppsala. Tyvärr kunde jag ej medverka, men vad jag har förstått det som var det en bra konferens och jag hoppas kunna se lite föreläsningar här på nätet. Lätt att jag länkar till dom i s f.  Jag och många andra med Ms vill ju nå ut med vad CCSVI är och vi kämpar ju för att få hit behandlingen till Sverige. Man vill ju att Sveriges läkarkår förstår att detta är ett ingrepp som fungerar. Antingen stoppar den upp ( precis som dagens bromsmediciner sägs gör fast utan biverkningarna ) eller så gör den faktiskt hela sjukdomsförloppet bättre.  Det jag har känt tydlig är ju att både Ms-tröttheten och värmeintoleransen är helt borta och mer händer i kroppen. Det har ju också skett många andra förändringar... men de går så upp och ned, så jag kan inte räkna bort dom helt ännu. 

Blev lite orolig att inget hänt efter denna operation. Händer det inget eftersom så mycket hände efter förra operationen?  Men allt eftersom förkylningen har avtagit har jag märkt hur jag lättare rör min högerarm och att kroppen mår så mycket bättre. Min fötter är också varma och med inneskor så håller dom sej så. Svullnaden på högerfot går upp och ned. Men jag har upptäckt att den håller sej lugnare om jag sover utan täcke just på den delen.  Nu krävs det att plocka fram det där tålamodet som jag upptäckte efter förra operationen att jag inte hade. Det har ju inte ens gått några månader, så jag har ingen rätt att klaga ännu. Inser att jag är lyckligt lottad att det mesta hände så fort förra gången. Inte förrän nu kan jag känna solen och hur jag reagerar på den värmen. Hittills går det bra. Känner inte av att kroppen är helt utmattad  eller att ögonen har svårt har svårt att fokusera i värmen. Så kan ju bara tala om för doktorn att även nu när det är varmt ute så är värme...