Sitter och njuter av mammas Pitepalt. Gillade inte det när jag var liten, men nu, åh så gott...

Helgen var finfin. Det är alltid lika härligt att vara ute på landet. Jag blir mer och mer säker på att jag ej är någon stadstjej. 

Som vanligt handlade vi lite mat på vägen hem. Mamma tyckte att jag verkade gå lite fortare, men jag vet inte om jag kan hålla med. Blir så pass störd av att balansen inte fungerar och att benen inte går lika fort (vänster går ju mkt fortare än höger) så jag har svårt att se så små framgångar. 

Men vi får hoppas att andra gången i Bulgarien rättar till dom saker som är kvar. Eftersom första gången rättade till en viss del på mej, så behövs ju bara hälften så mycket rättas till ;). 

Nävars! Visst det vore ju kul, men inget jag kräver. Jag är ju så glad åt allt som skett sedan operationen i Oktober.

Detta har hänt hittills:

• ms-tröttheten borta. Jag kan vila bort tröttheten vilket ja ej kunde förut.
• svettes. Blev ej svettig trots att ja ansträngde mej.
• tål värme. Kan tex duscha varmt, dricka en varm kopp té o mötas av värmen när ja öppnar ugnsluckan.
• höger vad krampar sej ej.
• orkar tugga sega köttbitar.
• klarare blick.
• sätter upp i svans utan att höger hand blir trött.
• luktar mindre illa (tror d ä tack vare att ja svettas)
• känner ej duschstänken på benen. Förut skaka dom till av det o det är inte så bra för någon med dålig balans i en dusch.
• knölarna på halsen är delvis borta.
• bättre blodcirkulation. Höger hand o fot är oftast kalla. Det är också den sidan jag är sämst på. Vänster fot är varm ibland, men den är nog på g att alltid vara varm.
• orkar göra rörelserna på träningen mer korrekta. Inte bra, men iaf bättre.
• kan gå 500 m. Innan op orka jag bara gå 150 m. Detta är mina maxavstånd.
• Jag kan lyft upp ett barn, men inte ner. För ett tag sedan var jag hos min kompis. Hon med två underbara barn. När vi skulle åka sträckte sej lillflickan mot mej o ville upp i min famn. Som jag sa i ett annat inlägget blir jag ju så lessen i hjärtat av att neka när barnet gör så. Men denhär gången kände jag mej redo att kroppen skulle orka lyfta den lilla nätta flickan samtidigt som den skulle hålla balansen. Och mycket riktigt. JAG FIXADE DET! I alla fall så hon kom upp i famnen, men sen ner gick inte alls så min vän fick ta över henne. Kanske det låter som en superliten grej. Hon väger ju inte alls mycket. Men ack för mej kände det som jag besteg ett stort berg.

Som sagt detta är vad som hittills hänt och som jag brukar säga. Jag känner fortfarande att kroppen inte är färdig utan den håller hela tiden på att arbeta.

En kvinna på Youtube kallar operationen/ingreppet Angioplasty eftersom Liberation (befriande) treatment inte är ett rättvist namn, eftersom alla inte blir helt återställda. Alltså man blir ju inte helt befriad från sjukdomen. För som alla vet och förstår finns det ju inte en enda sjukdom här i världen som inte är en börda o d finns ju faktiskt fortfarande inte något botemedel mot denna kroniska sjukdom.

Det är nog bland det viktigaste att man är medveten om innan man hoppar på flyget till Bulgarien eller Polen eller var man nu kan göra detta.

Om jag inte hade vetat om det när jag åkte till Bulgarien, så hade jag nog varit helt knäckt nu eftersom jag fortfarande har kass balans o vissa jobbiga delar kvar.