GE DIN KAMP EN CHANS!

Va gott det var att vakna upp i en skön säng på hotellet. Det är ju ett stort hopp med tanke på att jag ”sovit” i sjukhussängen. Det kändes gott att ha den delen avklarad.  Trots att vi inte hade fått ut den medicin som doktorn hade skrivit ut ännu.  Eftersom det var röd dag dagen innan så var apoteket på sjukhuset stängt. Därför tog vi taxin då till ett köpcentrum för att skaffa det vi behövde.  Det var en varm dag och det hade varit perfekt att köpa en glass och njuta.  Men först ville vi ju skaffa de mediciner jag skulle ha. När vakten visade oss var det låg gick vi dit. När vi kom dit bemöttes vi av en bitter person. Jag tror inte det blev bättre att receptet knappt var läsligt och att vi talade engelska.  Det här med kundservis hade hon nog helt missat. Vi fick i alla fall ut en medicin av de fyra sorterna. Resten har vi fixat här i Sverige.  När man blir bemött av sådan tråkig bitterhet blir man ju väldigt irriterad...eller jag och min mor blir det. P...

USCH... va trist det var.  Om jag inte hade fått nålen i armen, så kunde jag i alla fall gått upp till fiket. Mamma gick ut ett par gånger och frågade om det inte var dax snart. Men så plötsligt kom dom och drog iväg min säng. Klockan var då 18.30.  Sist fick jag en spruta i magen och jag tänkte om det var bedövningen så jag blev lite orolig när jag inte fick någon nu.  Men dom sprutade in den via armen, men det var lite otäckt att inte kunna fråga. Man kanske skulle pluggat bulgariska innan;) När doktorerna som skulle operera kom in kunde jag fråga på trött knackig engelska.  Dom började spränga och spräningarna kändes knappt, så jodå dom hade bedövat mej. Jag kan inte påstå att spräningarna inte alls kändes men det kändes i a f mindre än förra gången.  När ena doktorn sprängt 5 gånger på venen vid ryggraden sa den andra ”one more”. Han gjorde det och då ville den andra att han skulle spränga en gång til l... så venen längst ryggraden är välsprängd. Inte mej em...

Den lilla flickan ser frågande på sin mamma medan vi andra på väg från Arlanda skrattar...  Här tar min resa slut och förhoppningsvis behöver jag inte åka tillbaka till Tokuda hostpital detta år i alla fall.  Redan när jag bokade biljetter för återbesöket kände jag att den här turen dit var större. Visste inte hur eller varför, men jag var nervösare.  Det kändes som det behövdes en ny operation eftersom min gång var sämre och höger arm inte helt orkade som jag ville. Jag upplevde också att balansen blivit sämre och bara de senaste månaderna hade både rumpa och ländrygg fått känna av den kalla marken. Men nu är det vår och ljusare tider...  Nu går jag alla händelserna i förväg.  Tidigt på Onsdag 110420 satte jag, mamma och pappa oss i bilen på väg till Stockholm. Det borde vara förbjudet att vara ur sängen 3:30. Vi hade ju inte samma tur som sist vi åkte till Bulgarien. Visst vi åkte ju rätt tidigt då också, men det var ingenting mot det här.  Trötta hamnar...

Har hört att bromsmedicin i tablettform nu är godkänd i Sverige. ( Ja kan ha hört helt fel... ) Men vad jag uppfattade det som så finns det massa olika otäcka biverkningar även på denna.  Undrar när man ska framställa en medicin eller nåt som helt tar bort Ms utan att man kan få massa andra biverkningar. Det är ju som att välja pest eller kolera. Hittills vill jag påstå att Liberation Treatment på CCSVI funkar.  I alla fall på mej och på många andra Ms-sjuka som gjort den. Det har sedan en tid också börjat synas på småsaker på mej som t ex håret glänser mer o är tjockare o huden är finare. Kanske det beror på att jag mår bättre o det måste ju också synas. Det är hur som helst ett ganska enkelt ingrepp ( säger ja som int utförde d elle har nån som helst erfarenhet hur man gör ett ingrepp;) ). Själv låg jag ju inte så länge på den kalla britsen. Jag har inte hört något om "biverkningar" på det här. Okej, det kan ju stöta till komplikationer o det ska man ju inte blunda för. All...

Kände att det fungerade väldigt bra att gå till ams ( för att vara mej ). Men hem kände jag ”Inte en chans”. Under de tre timmar jag satt där hade vinden tagit sej.  Så jag gick handlade lite och sedan ringde jag taxi.  Åh, jag som tänkt att när väl snö/isen är borta på trottoarerna så behöver jag ju inte åka taxi mer. Men där fick jag...har nog aldrig åkt så lite buss i en snöfri stad som nu.  Men jag måste ju vara realistisk... jag blåser ju omkull om jag ger mej ut eller problemet är nog när det kommer vindpustarna som man står emot plötsligt försvinner vinden o då är det ju inget som håller mej uppe. Det blir ungefär som när någon drar undan stolen...  på film kan det se rätt kul ut, men i verkligheten är det inte alls kul. Men förhoppningsvis är taxiturerna ett minne blott i sommar.