GE DIN KAMP EN CHANS!

... Eller egentligen är det ju gamla som blivit förlegade. Jag ska förklara senare hur jag menar. Men först av allt vill jag ju tacka han där uppe som styr o ställer. För det är tackvare min tro som jag orkar kämpa mot denna sjuka sjukdom. Och oavsett resultat kommer jag inte ge upp kampen sålänge han är med på noterna ;). Men detta är självfallet igen predikan o har ju respekt för er som valt att inte tro, så jag ska inte snacka mer om det. För tron är ju just ett val o om ni vill veta mer om den får ni maila eller nåt eller helt enkelt snacka med en pastor eller någon som vet mer än mej  (typ alla andra kristna i världen). För det är ju inte därför jag skriver detta inlägg.  Igår när jag öppnade brevet från doktorn, så rullade stora tårar på mina kinder. Det stod något som jag aldrig sett dessa 10år med denna sjukdomen.  Det stod nämligen att den senaste magnetkameraundersökningen inte visade några nya inflammationer.  Vad innebär det?  Jo,...

Det är så typiskt mej att jag inte gör den lilla sluttouchen. I detta fall gäller det ju att berätta om min rehabvistelse på Sommarsol.  De tre sista dagarna innebar att jag skulle skrivas ut. Då fick man träffa doktorn som jag träffade när jag kom. Det var faktiskt lite skönt. Nu var jag klar här.  När jag kom till mitt rum fortsatte jag att packa o kände hemlängtan. En riktig ovanlig känsla. Det tyder verkligen på att jag trivs i mitt hem, som jag flyttade till i augusti.  Något mer jag saknar är core-träningen.  När jag skulle skrivas ut fick jag göra samma sak som när jag kom för att se vad som blivit bättre respektive sämre. När jag träffade sjukgymnasten där fick jag sitta på en ostabil kudde medan hon puttade lite lätt på mej. Jag  hade väldigt svårt att hålla mej kvar på kudden vilket gick bra när jag kom dit. Detta måste ju varit pga jag inte  tränat mina core/bål-muskler på tre veckor.  Så det var jätteskönt att komma hem o trä...