GE DIN KAMP EN CHANS!

Häromdagen rensade jag skräp som jag slängt i garderoben. Har inte orkat ta tag i det, men nu kände jag att det är nu eller aldrig. Många kassar blev det, som ska till återvinningen. Var dock lite småsorgligt, när jag rensade. Det var tomma färgburkar  och massa skyddspapper  av projekt: Kökssoffa   som visade att jag snickra o höll på i slutet 2013. Tänkte: tur att jag gjorde det mesta innan jag fick bromsmedicinen. Det var ju knappt att jag orkade göra den tillräckligt klar innan jul. Och jag ska erkänna, den är ju inte 100% klar ännu, men det får jag göra det dag jag känner att krafterna är tillbaka.  Har fler projekt i tanken, men dom får ligga på is. Kanske nästa höst. Ibland önskar jag att min doktor kikade in genom mina fönster. Då skulle hon verkligen se att ryggen är framåtböjd eller hur jag håller mej i väggar o allt jag kan hålla i eller hur jag konstant tappar saker (därför bär jag ej saker som kan gå sönder)eller...ja, listan kan göras lång.....

Inte nog med att allt jag gör tar galet lååååååång tid, har jag fått nåt som gör att allt tar ännu längre tid. Att ta tid är nåt som ej går ihop med detta samhälle. Så självklart känner jag press o stress i vissa lägen. Lägen jag vet att jag ej behöver känna det, men... 5 november fick jag Mabtheran. Den broms som ska stoppa upp sjukdomen. Har den gjort det hittills? NEJ!!  Jag vill verkligen inte låta negativ, men jag har tyvärr hittills inget bra att säga om den. Det senaste jag har märkt av är igårkväll. En god vän hade maskerad till 30årsfest. Riktigt kul. Jag valde att klä ut mej till en indiska. Eftersom jag har det i grunden, va det ju ganska självklart o kul. Hade ju tex mycket olika tyger, vilket inte är det bästa när man åker rullstol. Vilket jag nu får gör väldigt mycket. Innan jag tog Mabtheran kunde jag iaf ha kryckan. Hemma kan ja ju använda mej av väggarna eftersom lägenheten är rätt liten, men så kan ja ju ej hålla på när jag kommer bort. Så då är ...