GE DIN KAMP EN CHANS!

Detta set vinner jag!! Äntligen!! Mitt liv är ju en ständig kamp mot msen och när en sådan händelse som att trilla o skada sej tär ju på självkänslan. Jag, som den senaste tiden mått ganska bra. Man mår liksom så bra att man glömmer att vara försiktig + att jag gärna är sådan som vill tänja mina gränser. Vill ja, men inte alltid gör…  Det har ju t o m känts som jag stått o trampat för jag inte verkat kunna må bättre i sjukdomen just nu. Jag ville göra nåt mer.  Planen va o maxa träningen på gymmet, kosten har jag ganska bra koll på (man kan alltid lär sej merg), sömnen började ordna sej o ridningen gick verkligen framåt.  Så självklart har det känts som msen ville säga att jag inte kunde slå den. Jag får lixom inte må bra. Men de senaste veckorna har jag inte känt av någon smärta i axeln. Visst det har känts lite stramt, men så fort jag började rehabträna den så verkar stramheten släppt.  Jag har dock tagit det väldigt försiktigt med den, så ja...

Nu har jag landat...   Eller jag så gott man kan efter en natt på akuten.  Som jag alltid gör när tvättmaskin är klar tar jag ut tvätten o lägger den i tvättpåsen. Jag känner att jag glider framåt, men bryr mej inte eftersom jag snart är klar o jag gör det ju varje vecka. Jag fortsätter o böjer mej för att rätta till påsen. Då känner jag hur stolen rullar bak o jag åker fram. Jag har ju inte låst stolen. 😮 Samtidigt som jag förgäves ser mej om för att ta tag i nåt. Under tiden halkar fötterna o jag slår i golvet.  Höger öra börjar bli blött o jag känner försiktigt med vänster hand. När jag ser att fingrarna är blodiga o det är en blodpöl på golvet börjar jag bli orolig, men tänker samtidigt "det kanske är en sådan här sak som man hör om att folk ringer sos för småsaker" . Men tänker att vad sur jag skulle bli på mej själv om det skulle visa sig att va värre än va det var. Så jag ringde 112 när jag väl fick tag i telefon.  För bara det är ett tränin...

Tänker alltid så när jag blir sjuk eller ska jag säga sjukdom på sjukdom. När jag blir förkyld ökar nog testosteronet  i mej 😉 .  För jag blir riktigt ynklig då o det sägs ju att män blir riktigt ynkliga då. Inte för att jag upplevt att männen i min familj blivit det. Men hursom... så tillåter jag mej nog att bli det också. För jag har svårt att acceptera att folk tycker synd om mej pga min Ms. Men när jag blir förkyld så tippar den sjuka sidan av vågskålen över.  Då kan jag till o med tycka synd om med själv. J ag blir ju sämre i msen medan förkylningen beter sej som en förkylning med snörvlande   näsa, halsont o en kroppstemperatur som svajar upp o ner.  Det sistnämnda tär extra mycket på min sjuka Ms-kropp. Eftersom jag är värmekänslig, så blir jag extra trött. Allt jag gör tar ju så mycket energi, så nu när jag känner att förkyldningen börjar avta må jag ta några dagar att vara hemma o bara vila.   När det blir såhär så börja...

Jag hoppas  alla har haft en bra jul. Här har den varit bra trots att den har varit snöfattig. Men det är ju nåt man får räkna med nu för tiden. Snart ger vi oss in i ett nytt år, 2018. Det nya året har jag inte så jättemycket löften med. Men det kommer bestå av träning, kost o ännu mer träning...

Nu har jag äntligen börjar rida igen efter sommaruppehållet. Så skönt.  Men jag märkte väldigt tydligt att kroppen inte blivit tränad på några månader. Sjukdomen tar inte precis semester.  Jag tog mej knappt upp på pallen som jag står på för att häva mej upp på hästryggen.  Men skam den som ger sej. Med hjälp av ridlärare o ledsagare kom jag till sist upp. Men detta vittnade ju om att kroppen var alldeles för otränad. Jag kom att tänka på nåt jag hörde på ett youtube-klipp om träning för ett tag sen. Det gällde gångträning . Han sa " först när du går så kanske det är lite stelt o knackigt men efter ett tag så lossnar det."  Jag tänker att maskineriet behöver smöras upp o jag må komma över dendär knackiga gränsen. För att smörja lederna behövs mer fett o för att fettet ska sprida sej i lederna så behövs rörelse träning. (en tanke som även gäller min gångträning, men där är det nåt mer som hindrar o jag vet inte vad det är ännu) Nåt jag inte fick i s...

"Men Jeanette, du va ju så nöjd när du fick stolen"... Orden ekar i mej. Det stämmer. Efter 1,5år kämpande. Vad mer kan man begära. Klart jag va glad o nöjd över min vinst.  Eftersom den har bättre rygg o länkhjul som skulle va som stötdämpande. Det skulle ju innebära att det skulle va lättare att köra på grus o gräs med den. Så självklart trodde jag att den va perfekt för mej. Inte kunde jag drömma om att den inte skulle rulla.   Åh, vad besviken jag är på den. Jag skrev en lista på det har sett ut sedan jag fick rullstolen: Först var det för små länkhjul (trots att jag från början bett om stora). Sen var det för låga tippskydd (vilket säger sej själv när man sätter större hjul fram att d blir lägre bak).  Efter det va det dynan (men det va egentligen inte stolens fel o jag fick ny som va bra). Sen gick bromsvajern av. För det femte hakade länkhjulen upp sej helt (ibland  rullade dom inte ens o när de väl rullade så darrade dom vilket kä...

...NÄR MAN STÄNDIGT PÅMINNS!! Förra veckan kände jag nästan som att jag ville skita i allt. Dom ringde nämligen från tingsrätten. För ett tag sedan fick jag en kallelse dit. Åklagaren vill nämligen åtala den skyldige för det som skedd veckan innan julen 2016. Jag som bara vill glömma o gå vidare. Känns som en skiva som hakat upp sej. Det är lustigt egentligen.  När det inträffade frågade poliserna om jag ville göra en anmälan. Nej det ville jag inte. Så några veckor senare händelsen ringde en polis o det verkade som fallet avskrevs. Det va ju det jag ville. Så allt va ok….  Nu kunde jag fokusera bara på att få kroppen lika rörlig som den va innan händelsen. För som jag berättat i tidigare inlägg så blev ju min redan sjuka kropp påverkad. Självklart påverkades också psyket, men de obehagliga tankarna försvann rätt fort o jag kunde efter ett tag sova utan tänd lampa o tv:n på om nätterna. Allt va frid o fröjd o kroppen började lite smått återhämta sej…trodde jag, ja....