GE DIN KAMP EN CHANS!

...NÄR MAN STÄNDIGT PÅMINNS!! Förra veckan kände jag nästan som att jag ville skita i allt. Dom ringde nämligen från tingsrätten. För ett tag sedan fick jag en kallelse dit. Åklagaren vill nämligen åtala den skyldige för det som skedd veckan innan julen 2016. Jag som bara vill glömma o gå vidare. Känns som en skiva som hakat upp sej. Det är lustigt egentligen.  När det inträffade frågade poliserna om jag ville göra en anmälan. Nej det ville jag inte. Så några veckor senare händelsen ringde en polis o det verkade som fallet avskrevs. Det va ju det jag ville. Så allt va ok….  Nu kunde jag fokusera bara på att få kroppen lika rörlig som den va innan händelsen. För som jag berättat i tidigare inlägg så blev ju min redan sjuka kropp påverkad. Självklart påverkades också psyket, men de obehagliga tankarna försvann rätt fort o jag kunde efter ett tag sova utan tänd lampa o tv:n på om nätterna. Allt va frid o fröjd o kroppen började lite smått återhämta sej…trodde jag, ja....

Det va just det jag tänkte när polisen ringde efter en månad efter händelsen. Han undrade om jag ville väcka åtal. Inkräktaren hade tur för det ville jag ju ej.  Dagarna går... månaderna går... jul... nyår... födelsedag... ensamma dagar.. livfulla dagar...   Efter dendär otäcka natten i mitten av december kan jag nog påstå att jag är ok. Visst jag har känt hur livet gick bra ganska fort efter. Men tankarna har varit ganska jobbigt påfrestande. Nu verkar det som dom iaf har lugnat sej.  Tyvärr blev ju kroppen stelare än innan. Så förutom att jag rycker till o blodet fryser så fort jag hör en duns eller ett kras så jobbar kroppen på jag ska hitta det riktiga lugnet.  Där har mina närmaste hjälpt mej o även min tro. Tyvärr finns det ju självklart saker jag fortfarande jobbar med. Men det går iaf framåt.  Hursom ska jag erkänna att jag känner en viss irritation över att jag blev så stel att det fortfarande påverkar min rörlighet. När träningen påverka...

Här sitter jag o känner att jag inte kan somna... men denna gång har jag nog giltigt belägg för det. Natten till lördag typ kl 3 så krossade en mörk full man fönstret på min uteplatsdörr o tog sej in. Han sa att han blödde men ja såg inget (iofs  ja kollade inte så noga plus att d va mörkt eftersom ja inte har nån taklamp o ja va skiträdd...). Medan ja ringde polisen 👮 så typ skrek jag att han skulle ut medan jag ringde efter hjälp. Men som sagt han tog sej in o satte sej på pilatesbollen. Det blev lite komiskt för han trillade på golvet o typ somnade lite halvt ( kan skratta åt d nu ).  Men jag va riktig skärrad o som tur var hade flera grannar också ringt polisen så dom va snabbt här. Så skönt att jag har bra grannar. Ja ringde också några vänner som bara bor typ 5min bort så dom kom ju. Skönt så slapp ja va själv. Då saknade ja verkligen mitt liv som kombo...  Igår så hämtade pappa hem mej, så jag sov där någon natt. Men jag är fortfarande orolig o stel i ...

Jag höll ju på med uppdatering vad jag gör för att hindra min MS. Det har ju handlat om kost o träning. Dessa två hanterar jag bra, men sen är det den tredje fasen som jag inte får till . O d ä sömn.  Anledningen till att jag inte har skrivit nåt inlägg om ämnet är att jag tänkt skriva när jag fått till det. Men icke!! Jag kanske har funnit min största personliga överman. För visst vet jag hur viktig sömnen är.  Det är ju när man sover som kroppen läker sej självt...  det finns ju en anledning att kroppen är trött när man är... typ förkyld eller nåt... det är ju kroppens vis att säga "nu behöver ja läka, så lägg ner din kropp, så ja kan lägga all arbetskraft på att göra dej frisk".' LYSSNA PÅ DIN KROPP!!! Så det är ju lustigt att jag vet det, men gör det inte. Problemet är ju inte att jag inte kan sova. Utan det är ju mer att komma dit... Det kanske är nåt som ska bli mitt nyårslöfte... i år igen;)  Men först är det jul o igår va det 1a advent. ...

Att svettas är en vinst för mej. För någon som har svårt för det betyder det ju massor o sen tar det ju med massa skit ut ur kroppen 😉. Något mer som borde få mej att svettas, men inte ännu, är träningen på gymmet med sjukgymnasten. Vi maxar min träning, som t ex jag har en 5kilosvikt på magen när jag gör mina bäckenlyft o så gör jag så många ja orkar. Jag märker redan efter någon vecka hur träningen hjälper mej. Så varför har jag inte gjort det tidigare? Mitt försvar får bli: Saknad av disciplin .  Det har tagit tid att få mej att verkligen inse träningens vikt. Visst jag har ju vetat det länge, men det är inte förrän nu jag satsar helt 100 på den. Förutom gångträningen som jag får hjälp med såklart, tränar jag små övningar hemma (förutom vardagsträningen). Det är ju så löjligt att jag inte haft disciplinen att göra så enkla övningar.  Som jag nämnde så gångtränar jag. Visst jag har stöd o hjälp för det. Jag är så otroligt tacksam för det. Men där som...

Dags för en uppdatering vad jag sysslar med för att hindra min sjukdom o lite varför. Fast detta bör de flesta göra. Jag brukar tänka "Jag önskar jag hade vetat detta innan ja blev sjuk". Inte för jag tror att jag inte skulle fått sjukdomen iallfall. Men jag skulle gett kroppen en bättre grund en bättre chans.   Jag delar in det i tre inlägg... Annars blir det så galet långt... Del1: KOST Först o främst har jag ändrat kosten. Det har nog ingen missat 😉. Den ser ut som så att jag uteslutit helt är gluten o laktos.  Socker däremot jobbar jag fortfarande med, men jag undviker det i a f. Nu har jag iaf helt lyckats sluta med glukos... Tror ja. Det finns ju i allt+att jag känner mej för jobbig att be mina vänner att utesluta även det när  jag kommer dit.  Grejen med socker är att jag hört att det ger inflammation i kroppen o jag lägger ihop 1+1 o lika logiskt som det blir 2 tänker jag att socker om nåt skadar min sjuka mshjärna där placken (inflamma...