GE DIN KAMP EN CHANS!

... Eller egentligen är det ju gamla som blivit förlegade. Jag ska förklara senare hur jag menar. Men först av allt vill jag ju tacka han där uppe som styr o ställer. För det är tackvare min tro som jag orkar kämpa mot denna sjuka sjukdom. Och oavsett resultat kommer jag inte ge upp kampen sålänge han är med på noterna ;). Men detta är självfallet igen predikan o har ju respekt för er som valt att inte tro, så jag ska inte snacka mer om det. För tron är ju just ett val o om ni vill veta mer om den får ni maila eller nåt eller helt enkelt snacka med en pastor eller någon som vet mer än mej  (typ alla andra kristna i världen). För det är ju inte därför jag skriver detta inlägg.  Igår när jag öppnade brevet från doktorn, så rullade stora tårar på mina kinder. Det stod något som jag aldrig sett dessa 10år med denna sjukdomen.  Det stod nämligen att den senaste magnetkameraundersökningen inte visade några nya inflammationer.  Vad innebär det?  Jo,...

Det är så typiskt mej att jag inte gör den lilla sluttouchen. I detta fall gäller det ju att berätta om min rehabvistelse på Sommarsol.  De tre sista dagarna innebar att jag skulle skrivas ut. Då fick man träffa doktorn som jag träffade när jag kom. Det var faktiskt lite skönt. Nu var jag klar här.  När jag kom till mitt rum fortsatte jag att packa o kände hemlängtan. En riktig ovanlig känsla. Det tyder verkligen på att jag trivs i mitt hem, som jag flyttade till i augusti.  Något mer jag saknar är core-träningen.  När jag skulle skrivas ut fick jag göra samma sak som när jag kom för att se vad som blivit bättre respektive sämre. När jag träffade sjukgymnasten där fick jag sitta på en ostabil kudde medan hon puttade lite lätt på mej. Jag  hade väldigt svårt att hålla mej kvar på kudden vilket gick bra när jag kom dit. Detta måste ju varit pga jag inte  tränat mina core/bål-muskler på tre veckor.  Så det var jätteskönt att komma hem o trä...

Min rehab på Sommarsol fortsatte i snabb takt: I min lista/jounal dom har står det att det är ovisst om jag är glutenintolerant. Så står det på notering om mej, vilket gör mej lite besviken. Att man inte förstår. För visst har jag ingen diagnos på det.  Men jag nu är bättre i min mage. ÄNTLIGEN!!  Och det är ju också tackvare det som jag lyckats gå upp i vikt. Som jag kämpat med min undervikt. Den var ju galet låg och nu när jag slutat med gluten har jag lyckats gå upp några kilo. Jag har ju fortfarande låg vikt, men den är ju inte lika galet låg.  Men nu finns oron att det förstörs för nån vill prova o se om jag är intolerant. Det kanske är löjligt av mej att reagera så mycket på det? Nu kanske vissa av er som kämpar med att gå ner blir oroliga och tänker att ni måste fortsätta med gluten. Så är verkligen inte fallet. Detta är ju helt min egen teori.  Men jag tror att i och med att man (inte alla utan vi med känslig mage) äter gluten, som uppenbarl...

Nu har jag ju varit hemma i mer än en månad och vi har ju just firat påsk, så jag hoppas ni alla mina bloggläsare har haft en fin påsk eller den är ju inte helt slut än. Nästa inlägg kommer var om de sista dagarna på SOMMARSOL. Jag hoppas inte ni tycker jag klagat allt förmycket.

Den lördagen började fint med mina tulpaner på bordet. Perfekt ju eftersom det är Alla Hjärtansdag.   Det är som sagt lördag. Vilket innebär inget på schemat förutom morgongymnastik o vattengympa för den som ville. Så med andra ord var den dagen rätt tråkig. Höjdpunkten va väl 15kaffet. Men även det va en besvikelse. Dom bjöd på en alla hjärtansdag bakelse med ett marsipanhjärta. Fint, men tro inte att det fanns någon glutenfri.  Jag fick dock det lilla marsipanhjärtat av en kvinna i gruppen. Jag kan ju inte va helt hundra på om det inte var utbakat med vetemjöl, men det ville jag ej bry mej om.   Den kvällen lade jag mej med ett gelehjärta i munnen. (borsta tänderna säger ni o ja säger: ibland får man slarva...) Så stänger jag ögonen i hopp om att solen ska visa sej.  Men icke!!  På söndagen ligger de grå molnen tunga. Lite tråkigt eftersom det enda Sommarsol erbjöd på helgen, förutom träningen på morgonen, var att man kunde få låna en els...

Så va den stora dagen här. Jag blev 32.   Jag hade tänkt hålla tyst om det, men självklart klarade jag ej av det. Redan kvällen innan när jag och en gruppmedlem o min rumsgranne satt och kollade på nätet så avslöjade jag min hemlighet. Jag tänkte väl att klockan var så mycket att hon hann nog inte göra nåt åt saken ;).  Så när dagen kom lade jag inte så mycket värde i det. Utan som vanligt åkte jag till matsalen för att äta min frukost. Vid de runda bordet satt två andra gruppmedlemar. Min vän, som jag hade berättat det för hade ej kommit till frukosten ännu. Dom satt o diskuterade datum. Jag tänkte självklart också på om jag skulle avslöja mej för dem också, men min tanke var ju att vara diskret o det hade jag ju ej varit om jag basunerat ut det på restaurangen. Jag åkte o tog frukost.   En rutin som tog ett tag o några varv fram o tillbaka.  Men så är det ju när jag vill klara att ta maten själv utan hjälp.  När jag väl är klar o sätte...

Så var det dags för den sista dagen på den första helgen. Lixom de andra fyra dagarna var det samma visa.  7.00 för att hinna till den goda frukosten 9.30 morgongympa När jag väl va i gymnastiksalen valde jag att gå 20min i barren.  Efter det tog jag mej till rummet igen och klädde mej lite varmare. För trots att solen lös var det rätt kallt ute. Det var ju trots allt 8e februari och efter lunchen skulle Jeanette Forss äntligen få se lite av Vejbystrand. Jag åt lite ”snabbt” upp maten. (Janne stressar aldrig i sej mat ;) ) och sen hämtade jag ut el-scootern.  Nu vill jag ju ej klaga. För det var ju en fin trevlig scooter, men jag förstår verkligen varför jag hellre vill ha nåt i stil med en Addseat. Jag kände mej så liten i den. Visst är det skönt att åka lite var man vill. Men att känna sej ännu mindre än man är samtidigt som man är stor o otypmlig är inget för mej. Det kanske handlar om kontroll. Jag känner mej mycket mindre än vad jag är. Vilket inne...