GE DIN KAMP EN CHANS!

Har världens bästa föräldrar. Dom skjutsar mej till Sommarsol . Den rehabanläggning jag ska vara på i 3 veckor. O jag ska inte ljuga. Klart jag har förväntningar när jag kliver ur bilen. När jag va på Vintersol 07 upplevde jag en klar förbättring i min kropp. När jag anmäler mej o sagt hejdå till mina föräldrar är det dags att träffa gruppen.  Det va tur att vi va en timma tidiga innan utsatt incheckningtid. För när jag kom sa dom att jag genast skulle till ett rum o träffa den grupp jag skulle tillhöra dessa 3veckor.  En information jag gärna hade velat haft innan jag kom, så jag kunde sluppit den stress det innebär. Väl inne på Kajutan, som rummet hette fick jag bekanta mej med 3 damer. En av damerna hade med sin man just då. Så mina föräldrar hade ju kunnat stannat lite längre om dom hade velat.  Iaf när jag satt där med gruppen fick vi av en sköterska färdigskrivna scheman. Redan då såg jag en aktivitet som jag varken kunde eller ville delta i. Nämligen va...

Ska bli spännande att se om min kostomläggning märks på den intensiva träning jag ska få.  Jag har nämligen blivit beviljad till Sommarsol (rehab vid Ängelholm).  Hösten 2007 var jag på Vintersol (rehab  på Teneriffa). Visst det var ju härligt att få träna utomlands och man träffade härligt folk, men jag upplevde inte den fantastiska känsla intensivträning där, som många sa, kunde ge mej. Visst förhoppningarna kanske var för höga.  Många sa innan att klimatet gav en bättre förutsättning för träningen och folk mådde bättre. Nu ska jag ju inte påstå att jag inte alls mådde bättre av träningen där, men när jag kom hem till nordens klimat sjönk effekten av träning direkt.  Därför vill jag se om denna träning är mer hållbar, när den är mer på hemmaplan.   Så var det ju det här med kosten.  Nu runt jul o nyår har jag fuskat lite tyckte jag, men magen tyckte nog att jag fuskade väldigt mycket. Så jag måste se till att jag sköter mej...

Nu sitter jag här nyduschad, ridkläderna i maskin o jag känner hur träningsvärken börjar smyga sej på. Träningsvärk, som är en biverkan av ridningen. En värk som är välkommen. Kanske låter dumt, men det är ju bevis på att ridning är nåt för mej.   Så lät det i onsdags. Snacka om glädje. Känns ungefär som att jag nu klarar vad som helst ;D Det går knappt beskriva känslan att åter vara på hästryggen. Inte bara det att jag fixa det. Inte utan hjälp såklart, men det kan jag inte begära av min kropp, men det var ju faktiskt typ 15år sedan jag satt på hästryggen och jag har ju helt andra förutsättningar nu.  Om jag inte minns helt fel så blev jag avkastad då. Så nu blev det det inte bara 3-0 till mej mot Msen utan jag återfann dendär härliga känslan jag hade när jag red som liten. Tackvare det kunde jag snabbt försöka hitta den placering som behövs på hästryggen och samtidigt ta instruktioner. Visst det blev verkligen inte helt rätt eftersom Msen motarbetar kroppen he...

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=6010400 ( Guldgossens låt som han skrev till sin mor som gick bort i cancer. Kan dock känna igen mej i texten... Låten börjar 5:50 in efter intervjun.... ) Snart är det 10år sedan Msen offentligt tog över min kropp. Den 16e december 2004 fick jag diagnosen som inneburit en livsresa, som har lärt mej massor om mej själv och mer kommer den lära mej.  Innan dess hade den ju bara smugit omkring i kroppen och kollat in var den kunde skada mej som mest. Vad den inte räknat med är att jag skulle fightas tillbaka.  Nu när jag är mitt i striden tycker jag det är på tiden att skriva en sammanfattning på vad som skett de senaste 10åren. (datum o år kanske inte helt stämmer... men hey, d ä ju ja som skriver;)...) 16e december 2004 - Min älskade far åker upp i snö yran till Undersåker, Åredalen. Vi besöker min dåvarande läkare och jag får diagnosen Ms.  Då hade jag skovvis förlöpande Ms, men enligt ...

Allt mer läser jag om kostens vikt i olika sjukdomar. Trots det får man ingen information om det när man söker sej till sjukvården. Nu börjar det lite smått komma in där, men den informationen har egentligen funnits i flera år, så jag förstår inte varför något så logiskt har blivit bortglömt. För det är ju rätt självklart. Äter man bra mat mår magen bra o mår magen bra, så mår kroppen bra :) Jag snubblade över kostomläggningen för några år sedan, då jag p g a operationerna startade denna blogg och fick kontakt med en kvinna som berättade om kostens betydelse i Msen.  Visst jag hade väl hört lite på förbivägen, men jag brydde mej inte så mycket. Varför skulle jag sluta med socker? Jag har ju inte diabetes eller varför ska jag sluta med gluten? Jag äter ju makaroner varje dag. Vikten som sjönk på några månader skulle jag väl stå ut med.  Operationerna var ju ett startskott för att jag skulle få ett bättre liv. Men någonting fattades ( det gör det fortfarande, men jag ...

Färdtjänsten har funkat till största delen sedan Östgötatrafiken tagit över, men nu förstår jag inte hur dom tänker. De säger att det finns inga lediga bilar mellan 16-19 och att det p g a så många som vill åka på just onsdagskvällar. Då säger jag: Om man vet om att det brukar vara så bara på onsdagskvällar så varför sätter dom inte in fler Bilar bara då? För jag har hört att det finns ju bilar. Om jag hade kunnat ta mej fram som jag vill hade jag gjort det. så det är störande när hjälpen ej fungerar. Och till något ni läsare kanske undrar. Jag talade med min doktor i Måndags. Mitt beslut blev inte så förvånande, ETT NEJ . Nu kanske vissa av er som läser undrar vad jag sysslar med och det kanske kan verka otacksamt att neka broms. Men jag grundar ju mitt svar i det jag skrivit i tidigare inlägg. Varför förstöra det jag gjort med kosten o allt annat. Det som har gjort att jag idag mår så mycket bättre. Som jag brukar nämna är jag ju fortfarande trött, men som jag alltid trycker ...

Om lite mindre än en vecka ringer min doktor och då ska jag ha beslutat om jag vill börja med Mabthera.  Vissa av er kanske tycker det är ett självklart svar. Men det är det verkligen inte. Jag väger för och emot hela tiden o jag kan garanterat säga att det inte kommer bli mycket sömn denna vecka.  Just nu leder nej-sidan, men samtidigt finns rädslan att jag gör fel beslut. Det handlar ju återigen om mitt liv. Jag brukar ju våga hoppa på tåget när det går förbi, men nu får jag liksom ingen ro.  Det som väger emot väger rätt tungt, som jag berättade i förra inlägget, så bromsar den upp skoven, men inte försämring o jag känner ju ej av skoven. Förresten va det ju p g a att jag ej hade skov som jag inte fick göra stamcellsoperationen.  Så jag får inte ihop att Mabtheran skulle fungera.  Sen har jag ju tidsaspekten som säger att jag inte får veta om den hjälper förrän om 3-5år o då tänker jag att  jag ska må dåligt tre månader efter varje behan...