GE DIN KAMP EN CHANS!

Började i kundlinjen.  Ja, det är så arbetsförmedlingen kallar den grupp som jag är med i på Arbetslivsresurs. Idag började introduktionen för den och det kändes bra.  Men det gjorde ju mitt arbete på Iris Hadar också. Och det ledde enbart till konstaterandet av att jag kan arbeta i ett visst antal timmar och att jag med de rörelsehinder kunde arbeta. Lite i alla fall...   Jag har också noterat att min ledare är föreläsare vilket jag älskade, otroligt nog, att göra de få gånger jag gjort det.  Nu är det såklart inte inom samma ämne och hon riktar nog inte in sej mot samma målgrupp som jag skulle gjort. Men hennes erfarenheter vill jag veta mer om.  Vem vet jag kanske följer hennes spår vilket jag i dagsläget tvivlar på.  För även om jag älskade det, så vet jag med mej att jag har scenskräck... Inte så allvarlig... man skulle nog mer kalla det mickskräck. För usch vad jag har det. När jag pratar i mick hör jag mej själv svamla och jag blir nervös och nä...

I måndags träffade jag både handläggaren för försäkringskassan och för arbetsförmedlingen. Då berättade dom att jag går i förtidspension...om ETT ÅR!!  Grattis på födelsedagen Jeanette.  Det hade varit skönt att veta det förra året. Eftersom jag borde börja söka praktik/arbetsprövingsplats då. Inte för att det skulle förändra så mycket i mitt sökande.  Nu ska jag gå någon introduktion på arbetslivsresurs. ( en månad... ) Jag hoppas verkligen att det inte snor tid att söka utan hjälper mej.  Förra våren gick jag någon kurs på arbetsförmedlingen som inte ledde mej någonstans. Jag brukar säga att vi kursdeltagare fick färgade A4-ark som hade förtryckt text. Vi skulle riva ut dessa i 8-10 kort som vi sedan skulle sätta in i plastfickor.  Nu gick jag ju i och för sej inte på dagis, men jag kan tänka mej att dom gör något liknande där.  Jag sade ifrån det och fick då börja på Iris Hadar . Som jag anser att alla som är i min situation bör göra.  Där fick jag...

Något som kroppen inte lyckats behålla efter andra operation är bland annat värmen i höger fot. Eftersom jag ej rör den foten så mycket och att blodcirkulationen inte fungerar som den ska där så är högerfoten blålila och kall. Tårna är värst. Dom ser ut som dom  trilla av ibland.  Därför kontaktade jag ju doktorn, så jag fick träffa henne förra måndagen. Tyvärr gjorde hon inget åt det utan bara konstaterade att det inte var något farligt. Troligen finns det inget hon kan göra.  När jag gick hem därifrån så började jag fundera. Det ska ju vara bra att smörja tiger balsam på bröstet när man är förkyld för att det ska hjälpa andningsorganen att vidga sej. Det började jag fundera på och kom att tänka på att blodkärlen också bör göra det.  Jag kanske har helt fel, men jag började massera in det i foten. Nu, lite mer en vecka efter ser foten bättre ut. Den kan bli kall och få frysblå tår, men inte alls som innan. Det rätta färgen börjar att komma tillbaka.  Kylan i...

Jag slog upp ögonen och tittade upp i taket. Jag sträcker mej mot telefonen för att se vad klockan är.  Men vänta armen orkar inte lyfta sej. Har likadan känsla i benen och i den andra armen. Inte ens nacken vill lyfta huvudet. Jag ser hur persiennerna döljer fönstret så ljuset ej kommer in och det är en bra beskrivning hur kroppen känner sej. Hjärnans signaler hindras av persienner så lemmarna inte kan röra sej ur fläcken. Jag ligger kvar i sängen och tänker ”Jaha d ä såhär sjukdomen ska verka resten av livet”.  Efter två timmar av tusen tankar och tårar försöker jag åter sträcka mej mot telefonen. Denna gång lyckas jag vända kroppen, så armen får tag på mobilen. Jag kollar på klockan och inser att mamma inte börjat jobba ännu. Jag ringer direktnumret hem och stönar fram att jag inte kan ta mej ur sängen.  Vi lägger på och genast ringer mamma doktorn som säger att dom ska komma in till Us med mej. Mamma ringer pappa, som arbetar. Han slänger skyffeln och sätter sej genas...

Det blev en knäortos när jag var hos ortopeden i Onsdags. Känns mycket bättre än fotortos, som vi talade om första gången.  Så nu börjar kampen på riktigt mot min överstäckhet i höger knäveck.  Just nu håller jag på att lära mej att gå med den. Det är ju inte det enklaste precis. Om jag gick sakta innan är det här i snudd på snigelfart nu.  Men allt handlar om att vänja sej och att inte ge upp. Vilket ni vid det här laget nog förstått att jag inte gör så lätt... Det enda negativa med den är att jag inte kan använda mina bästa jeans. Nu verkar ju modet vara så att byxorna ska vara tajta och då finns det ju inte rum för en knäortos. Som tur är följer jag ju inte modet utan har endel pösiga byxor. Men vissa byxor som jag tycker om riktigt mycket får jag lägga i garderoben ett tag.  Men det är det värt:)  Har jag förresten berättat att jag får akupunktur? Tror inte det.  Men i alla fall två dagar i veckan får jag det av min sjukgymnast. Jag var lite skeptisk ...

För er som inte någonsin har läst min blogg och inte orkar plöja igen alla de inlägg som det blivit, så rekommenderar jag er att läsa dessa: -  Historia om mej!! (glöm ej att ms är en personlig sjukdom) -  Operation i Bulgarien, del 1 -  Operation i Bulgarien, del 2 -  Operation i Bulgarien del 3 -  kärleken kan göra massor  -  Många bäckar små...   -  Avslutade ej Tysabri p g a operation   -  ”M amma, ja har väl inge knark på mej?” ( återbesök del 1 ) -  ...vi väntade... väntade... ( återbesök del 2 ) -  påskafton på flygplatser  (återbesök del 3) -  allt som ej syns är bättre... -  Vad jag gjort...  -  Man glömmer lätt   Dessa rekommenderar   jag ,  men självklart önskar jag att ni läser mina andra inlägg också så ni bättre kan följa mina motgångar och mina framsteg i min kamp mot ett bättre liv med sjukdomen. 

Sommaren 2010 fick jag något allvarligt torrt utslag i hela ansiktet. Vi hade inte en aning om vad det kunde vara. Men det tillsammans med massvis andra händelser gjorde att jag tog beslutet att kolla upp om jag hade CCSVI.  För uppenbart hjälpte ju inte någon av de bromsmediciner jag fick.  Inte ens än idag vet jag 100 vad det var...men jag satt och läste på   SMOCs hemsida . Där kan  man  se att Tysabri, som jag fick då,  hade nässelutslag som biverkan. ( d här kanske int ens ä d...men i a f ) Nu vet jag ju inte vad det var eller vad det berodde på, men tack och lov att det bara vara några veckor och jag inte skulle på något bröllop eller nåt. Vi, familjen bara var uppe i sommarstugan i Dalarna. Asså, nu kan det ju verka som vi åkte upp p g a mina utslag, men så va ej fallet. Utan det var mer för det var sommar, tyvärr inte så mycket sol... men semestertider... Jag hade väl bara tur i oturen! Vi hittade en bra kräm ( provade massa dyra oljer o kr...