GE DIN KAMP EN CHANS!

Det är många som undrar om jag såg programmet ”Stjärnorna på slottet” eftersom Ms-sjuke Louise Hoffsten hade sin dag i kväll.  Jag var lite skeptisk först för jag vill ju inte se det bara för hon har samma sjukdom. För det är så viktigt att förstå att den är så grymt olika från person till person. Hon är ju inte så dålig i kroppen som mej och troligen kommer hon aldrig bli det och jag kanske inte blir så dålig att jag måste sitta i rullstol. Sjukdomen har ju många ansikten.  Samtidigt är jag ju lite nyfiken bara inte på hur den yttrar sej på henne utan också hur hon orkar fortsätta som hon gör.  Det jag blev så nöjd över va att hon inte verkade låta sjukdomen ta överhanden om hennes liv. Hon verkade vilja stå med båda fötterna på jorden. Det va gott att se så kända personer gräva i soporna och sedan sitta i spöregn och äta strömming. Så rätt hela grejen lixom.   Jag läste hennes bok för några år sedan och jag kände mej ganska splittrad då i vad hon skrev. Vissa s...

Jag satt sen en kväll och vara så arg på mitt högra ben...självklart på höger armen också...men eftersom jag lägger all fokus på benet, så är det det jag stör mej mest på just nu.  Jag upplever att jag faktiskt börjar bli sämre i det. Därför har jag bett doktorn skicka en remiss till en ortoped, så får vi se om den personen kan hjälpa mitt sk droppfot.  Eftersom jag tänker mer på det glömmer jag ibland hur bra psykiskt jag mår och de saker som har förbättrats och finns kvar efter operationerna svettas lite mer ms-trötthet borta tål värme  inga kramper i höger vad  lättare att tugga  äter mer mat kan klappa händerna ( inte utan problem dock ) har klarare blick  luktar mindre illa   knölarna ä delvis borta bättre blodcirkulation  gör tränings rörelserna  bättre varmare fötter (höger är dock kall ibland) gör ej ont när strålkastarljusen träffar mina ögon på vägen skakar ej lika mkt i händerna mer lyster i hud o hår bättre rörelse...

Det har innehållit både besvikelser, ilska och självklart skratt och glädje.  Besvikelse på grund av att den buss jag skulle åka med bara åkte ifrån mig. Det låter kanske absurt, men det är sant.  Jag bokade en resa för att fira nyår hos några vänner. Jag bokade färdtjänst dagen innan men då fick jag en tid som innebar att jag skulle vänta i en timma. Ni vet ju vid det här laget jag anser om färdtjänst, så dagen då jag skulle åka ringde jag och kollade om det fanns en bättre tid så jag inte behövde vänta sålänge. Det gjorde det så en stor stjärna till dom. Det innebar att jag var där i lagom tid så jag inte skulle missa bussen.  På Fjärrbussterminalen finns det två hållplatser. Jag satte mig och väntade i en busskur på en hållplats. Eftersom man aldrig vet vilken hållplats bussen stannar på är det 50% chans att den stannar där. Eftersom det inte stod någon buss där jag var så tänkte jag att detta må stämma.  Jag såg hur bussen svängde in och självklart ställde den se...

Vad jag gjort för min kamp mot min Ms: - Åkt på rehab till Vintersol , som finns på Teneriffa( ja ansökte dit efter att ja hört om d) - varit hos kiropraktorn (knäckte så smärtan i vänster axel blev bättre) - går på Taktil massage (ger en stabilare blodcirkulation) - minskat socker-, gluten- och laktosintaget - träffar en bra sjukgymnast - tränar mer - Undersökts och opererats mot CCSVI (som ska leda till Ms) i Bulgarien (vilket har lett till att JAG mår bättre) - äter diverse naturläkemedel (d-vitamin, B12, coco extrakt mm) - äter Asperin sedan op i Bulgarien (Hjälper blodet) - bett om remiss till en ortoped (hoppas på idéer hur jag ska kunna lyfta högerbenet, när jag går) - provar kinsesiotejp (hjälper blodcikulationen) Vad doktorn gjort för sin patients kamp mot sin Ms: - Fick Rebif (hjälpte ej) - Fick Novantron ( för kort tid för att säga att d ej hjälpte, men jobbiga bivekningar ) - Fick Tysabri (otäcka biverkning, som tur var slapp ja dem, men det hjälpte ej) - Remiss till Kiropr...

Det är ett laddat ord. I a f i min familj. Ja, mellan mej och min mor i alla fall. Jag är en ja-sägare och hon en nej-sägare i det ämnet.  Man kan ju tro att jag bara vill ha o ha o ha. Så är verkligen inte fallet. Jag ser det mer som ett bevis på att man inom familjen bryr sej lite extra. Att ”hej, ja tycker om dej därför får du en julklapp av mej”. Visst man kan ju säga det, men när man har möjligheten att agera vill man ju göra det. Eller?  Det räcker med något litet. En penna eller nåt. ( troligen känner man den person man ska ge en julklapp till o då vet man ju vilken liten sak som passar. Ex. mej passar det ju med en penna eller pensel, eftersom jag gillar att rita o måla... ) En liten story:  När Jeanette Forss var liten var jag väldigt kreativ utan att tänka efter före. ( kan även händ nu mä ) Därför ville jag ge henne något jag själv kommit på. Jag målade ögon, näsa, mun på ett papper sedan klippte jag ut det och tejpade fast det på en clementin. En jättebra ...

                               (fick på bildlektionen i Högstadiet en uppgift att måla något annat än va det kända originalet visade) Som kristen är det ju inte konstigt att jag konstaterar det. Men i det verkliga livet märks dom inte av så mycket. ( elle ja, förutom vänner o familj som hjälper mej... ) Men nu ska jag äntligen berätta för er ett väldigt tydligt bevis.  För några veckor sedan fick jag beskedet att jag hade fått det paket jag beställt. Men paketet befann sig i en affär som ligger alldeles för nära för att enligt mej ha mage att beställa färdtjänst hem. Jag uträttade lite saker några km bort och sedan beställde jag färdtjänst dit.  Paketet var lätt, men fruktansvärt otympligt. Platt fyrkant typ lika brett som mina ben. Men eftersom det var så lätt försökte jag börja gå hem. Men ni kan ju tänka er. Lilla jag med dålig balans, en krycka i ena handen och det stora otymliga pak...