GE DIN KAMP EN CHANS!

Det är ju lustigt egentligen. Istället för att var glad över att det i a f gick bättre på söndagen var jag missnöjd över att höger sidan strejkade i lördags.  Men lyckan vann lätt över att jag träffade trevlig släkt. Då fick jag lixom en andra chans eftersom jag mådde bättre i söndags än i lördags...:) Skulle inte förvåna mej att om jag skulle bli helt bra i höger ben/arm skulle hitta något annat att klaga på. Det är ju aldrig kul när någon klagar, men till mitt försvar tänker jag att det kan vara bra att klaga lite så jag blir mer medveten om problemen och kämpar extra mycket för att motverka det. Det ger mej mer motivation liksom.  Men sen är det ju jättebra om man inte klagar för mycket. I vissa fall anser att min bror klagar på mej för mycket. Men han ger mej också bra tips och motivation. Han vet ju vad han pratar om när det gäller träning. Sen får jag ju själv anpassa tipsen efter mina begränsningar. Skulle nog ha någon som han som personlig tränare. Det som gör att ja...

Jag torkar imman på spegeln och ler. Det har vid det här laget blivit en rutinmässig rörelse efter att jag duschat. Värmeintoleransen håller sej borta. Det är riktigt skönt att slippa tänka på vilken värme man har o att man kan räkna bort tiden det tog innan jag kunde ens tänka på att börja fixa till mej. Så är det sedan dax för sminkning och få håret att vara där jag vill ha det. Jag slut aldrig förundras över att jag kan lägga maskara och kajal trots mina darriga händer. Det är något jag alltid kunnat eller ja sen jag började med sånt vill säga. Lika så kan jag ta i o ur linserna utan problem...eller utan problem är ju att ljuga. Det beror ju på hur sent det är och om linsen råkat få någon skit på sej. Sedan följde slutfinishen, att dra på sej den gula fina klänningen, som mamma ändrat om lite så den ska passa min längd.  På gårdagens schema stod bröllop. Kan bara säga att det var ett underbart fint bröllop. Så vackert brudpar och det är så kul att se dom stråla ikapp. Kändes ...

Mamma slängde i tvätten i maskinen. Jag själv satt o tittade på tv. Plötsligt ropade mamma nåt. Jag reste mej från soffan och SPRANG till henne. Just när jag skulle svara hörde jag hur grannen började borra i väggen. Jag slog upp ögonen och möttes av min vinröda vägg.  Jag hade drömt.  Men denhär gången kändes det så verkligt. Om jag hade nypt mej själv i armen i drömmen så hade jag säkert känt det.  När jag vaknade kände jag inte samma besvikelse som jag brukar känna när jag drömt något sådant.  Jag släpa mej ur sängen och allt var som vanligt. Höger ben och arm fungerade inte som de skulle medan vänster sida fungerar nästan utomordentligt bra. Inte lustigt egentligen att jag har svårt att röra mej. Sidorna är ju inte alls synkade med varandra. Man kan ju tro att dom hör till två olika kroppar. Dagen har tyvärr inte haft några överraskningar, men drömmen var så verklig att hoppet att bli bättre ökade.

Det går väldigt sakta men framåt. Ibland kan man tro att det går helt bakåt, men då upptäcker jag någon ny förbättring och det ger mej nya krafter.  Det är ju skönt att saker fortfarande sker och att vissa förbättringar är kvar.  Vissa saker har svårt att hitta balansen.  Tex...höger foten som var iskall är istället för varm. Fast nu efter att den varit tokvarm ett tag så börjar den hitta till en mer ”lagom” nivå. Något som jag veta blivit återställt i kroppen är kroppstemperaturen. När det är kallt då är kroppen kall och när det är varmt då är kroppen varm. Det märkte jag ganska tidigt efter första operationen.  När jag tränade lite snabbt på hotellets gym märkte jag något som jag inte gjort ordentligt på 6 år. Jag svettades. Då tyckte jag ¨gött!¨, men nu när det är så galet varmt ute så vet jag ej om jag tycker det är så gött.  Jo, det är ju bra egentligen. Det är ju kroppens vis att göra sej av med sånt den inte ska ha och svalkar kroppen.  Men jag är j...

Lördagskväll, fint väder o skön värme som jag äntligen tål. Trots det sitter jag framför tvn och kollar på Rapport. Där har dom ett reportage om att personer med funktionshinder har demonstrerat i Gbg om att tillgängligheten är svår. Eftersom det är något som jag känner igen, så reagerade jag på det. Håller ju helt med att framkomligheten skulle kunna vara så mycket bättre. Samtidigt funderar jag på att skulle det inte lagstiftas senast 2011 att ALLA skulle kunna ta sig fram utan besvär på offentliga platser oavsett  funktionshinder...  Eller har jag helt misstolkat det hela...

Ett bra påstående för denna dag. Gick till arbetsförmedlingen idag.  När jag påbörja min vandring gick allt hur bra som helst ...ja, för att va mej asså...jag tänkte att jag kanske snart inte behöver kryckan. Redan vid första vägkorset började jag känna svagheten befinna sej i vristen igen.  Men jag brydde mej inte så mycket om det. Jag fortsatte. Visst det gick väl lite sämre än när jag började, men jag fortsatte min vandring.  Jag kollade på klockan och insåg att jag hade gått riktigt fort. Åh va kul...kanske det äntligen händer något.  Jag gick över sista korsningen och då kände jag hur högerfoten börja spänna sig. Jag kanske skulle satt mej och vilat mitt högerben, men då slog min dumdristiga envishet till. Jag hade ju inte alls långt kvar.  När jag enbart hade 10m kvar sa högerfot ifrån. Den började vika sej inåt och jag hade ingen kraft att räta ut den. Lustigt egentligen. Jag hade ingen kraft att slappna av i foten.  5 meter återstod och foten vägrad...

Härom kvällen såg jag på nyheterna och de berättade att det råder brist på neurologer. (  neurologbrist hotar narkolepsidrabbade barn ,  svtplay - brist på neurologer i Sverige  ) Om jag inte misstar mej finns det väl inte olika sorters neurologer. Eller?  Hur som helst. De få som finns i vårat land går visst i pension om några år. Detta får mej att fundera. Borde inte det då underlätta för dem att lyssna på oss CCSVI-anhängare och remittera oss till kärlkirurger för undersökning och operation mot förträngningarna i halsvenerna.  Med risk för att tjata måste jag ju bara säga att det här är ju nåt som fungerar på oss Ms-sjuka och det forskas ju också på andra sjukdomar. Trots att jag fortsätter kämpa mej fram med kryckan Dag ser jag inte varför man inte är mer angelägen.  Jag fick kommentaren idag ”Det är ju bra att lite har hänt efter operationerna”. Jag kanske lät nog lite näsvis när jag svara ”LITE. Det vill jag inte påstå. Det har ju hänt massor....