GE DIN KAMP EN CHANS!

Jag faller ju som ett löv på den steniga trottoaren om jag skulle gått till Ams så det fick bli taxi.  Åh, jag som äntligen tar mej ut på gatorna nu när isen försvunnit. Men, men...  Det ser inte ut som det blåsa så mycket idag, så jag ska ge benen en liten promenad. Lite blåst kan ju inte hindra mej tycker jag. Förresten har jag ju tränat benen extra mycket i helgen. Det gick så otroligt bra när jag gick alla trappor i helgen. Världens träning... det borde jag göra oftare.  Asså första gången gick det så pinsamt dåligt.  Jag fick gå på sidan som krabbor gör och när jag väl kommit upp suckar jag stort av lättnad. Sen nästa dag gick jag ännu engång i trapporna och denna gång fixade jag att gå som jag brukar. Ja asså som en människa med vissa rörelse- och balansproblem :) Upp kom jag och visst jag kände ju av att jag ansträngt mej, men jag var inte helt slut som jag hade varit kring jul. 

Om ett tag är det dags för ett återbesök så en tillbakablick kanske är på sin plats.  operation i bulgarien del1,   operation i bulgarien del2,   operation i bulgarien del3

Idag när jag vaknade var världen runt min lägenhet vit. Supervit. Inte en chans att gå ut och bege sej till arbetsförmedlingen för att påbörja den där kursen. Jag beställde en taxi och åkte dit.  Vi var en grupp på 11 pers. Mycket trevligt. Tyvärr blev min skrivförmåga påverkad av stress. Asså själva gruppen var bra. Det var bara det att jag inte fick någon bra start. När taxin stannade fungerade inte kortläsaren och när 10minuter hade gått o de bara var 1minut kvar innan kursen börja kände jag en viss stress. Den stresskänslan fanns nog kvar hela kursen tyvärr. Min skrift såg för taskig ut. Jag har aldrig varit med om liknande, så jag hoppas verkligen det bara var stressen som härjade. Nu skulle jag behövt Tactus massage. Fick det igår o va skönt det var. Kroppen var helt avslappnad efter. Lätt att jag kommer gå dit igen:) Jag väger på tok för lite. Trots att jag har gjort massor, som att öka fettintaget, dricka det där muskelökande pulvet där det till och med står på burken att d...

Helt underbart att solen tittar fram o man får känna att våren är på intåg. Men jag hoppar inte hej förrän jag är över bäcken (o med min rörlighet...lär d ju ta tid:) ) Nu fattas bara att gatorna sopas för att jag ska känna mej helt säker när jag går ut. Men det är nog bra att dom inte har gjort det ännu. Igår var det ju snöblandat regn, så vintern vill inte riktigt släppa fram våren ännu. Jag trotsade hur som helst blåsten och gruset och gick till arbetsförmedlingen med betyg och meriter. Eftersom jag direkt efter Ms-diagnosen insåg att jag var tvungen att prioritera bort mitt dåvarande arbete och sedan dess inte arbetat med något är inte meriterna så många. Jag hann ju inte heller utbilda mej vidare, så vi får se vad jag kommer göra.  Men självklart klantig som jag kan vara ibland hade jag sett helt fel på datum. Hela två månader. Till mitt försvar är att jag ansåg att jag borde träffa min handläggare innan jag börjar den där arbetssökarkursen nästa Fredag. Det stod 110511 kl13 o...

Jag lyckades lyfta den lilla tösen åter igen. Denna gång fixade jag att släppa ner henne. som sagt, ho ä int alls stor o vem kan säga nej när en sånhär liten going sträcker sej mot en...:) Kroppen kände sej 100% stabil. Min vän såg lyckligt på mej och jag kände hur tårarna började rinna.  Asså. Jag som inte har så lätt för att gråta och speciellt inte lyckotårar. När det väl kommer, då kommer allt för i år (d känns så. men denna gång kunde ja hålla igen...så ba lit sippra fram)  Den lilla tösen tittade på mej o sa ”lessen?”. Det är för svårt att förklara min glädje för henne så jag log lite extra mot henne.  Hela händelsen innebär så mycket för mej. Inte bara det att jag lyckades lyfta upp henne o sen få ner henne. Jag fick en sådan stark 100%ig känsla av stabilitet och tacksamheten över att jag blivit så pass mycket bättre bara välde över mej. Det var som jag aldrig varit ostabil. Jag har de senaste veckorna varit lite besviken över att balansen och stabiliteten in...

Sitter och njuter av mammas Pitepalt. Gillade inte det när jag var liten, men nu, åh så gott... Helgen var finfin. Det är alltid lika härligt att vara ute på landet. Jag blir mer och mer säker på att jag ej är någon stadstjej.  Som vanligt handlade vi lite mat på vägen hem. Mamma tyckte att jag verkade gå lite fortare, men jag vet inte om jag kan hålla med. Blir så pass störd av att balansen inte fungerar och att benen inte går lika fort (vänster går ju mkt fortare än höger) så jag har svårt att se så små framgångar.  Men vi får hoppas att andra gången i Bulgarien rättar till dom saker som är kvar. Eftersom första gången rättade till en viss del på mej, så behövs ju bara hälften så mycket rättas till ;).  Nävars! Visst det vore ju kul, men inget jag kräver. Jag är ju så glad åt allt som skett sedan operationen i Oktober. Detta har hänt hittills: ms-tröttheten borta. Jag kan vila bort tröttheten vilket ja ej kunde förut. svettes. Blev ej svettig trots att ja ansträngde ...

Såg på tv ikväll där personen i fråga valt att inte berätta att hon hade fått sjukdomen. Visst, hon kan ju låta bli eftersom hon inte behöver krycka och rör sej ”normalt”. Hon berättar det inte för hon skulle slippa den där stackarsblicken.  Okej, jag tycker inte heller om den, men jag har också upptäckt att den försvinner ganska fort. Bara min vänner känner mej,  blir  det ju lättare för dom att känna mej om jag är öppen om min sjukdom.  Det innebär ju inte att dom inte hjälper mej, men oftast frågar dom om jag vill ha hjälp. Vilket jag tycker är jättebra. Tyvärr kan min envishet blandas med min stolhet och jag ber inte om hjälp när det kan behövas. Men det är ju något jag arbetar mycket med och om jag får säga det själv, så har jag kommit långt med det.  Bara det inte är några björntjänster så är det ju ok. En björntjänst enligt mej kan vara att någon annan knyter mina skor utan att jag ens försöker själv. Det är ju en träning för finmotoriken. Diskussionen om...