GE DIN KAMP EN CHANS!

EN DAG FÖR KÄRLEKEN!! Jag vill dagen till ära skriva en liten favorit i repris från ett inlägg 101110: ... kärleken kan göra massor... Det är ganska häftigt när man tänker efter. Det var ju denhär italienska doktorns fru som fick Ms. Det var ju kärleken till henne som gjorde att han började kolla upp orsaken till Ms. KÄRLEKEN till sin fru. Det är ju riktigt vackert. Hon måste ju känna oerhörd tacksamhet o kärleken måste ha växt otroligt mycket. Det är nog ganska lätt att ta den för given. Nu är ju inte jag gift så jag vet inte mycket om sådan kärlek. Men den till sin familj o sina vänner tar man nog ganska lätt för given. Men man eller jag i a f bör nog visa mer kärlek till mina medmänniskor. Han kom ju fram till CCSVI o hur man kunde åtgärda detta. Som ringar på vattnet spred det världen över o till sist fick lilla jag vetskap om detta. ... // Jeanette Forss All kärlek till honom och till alla runt mej.  Men kom i håg. Man ska ju inte bara vara kärlekfull enbart på alla hjärt...

Asså, förlåt alla ni som hatar snö. Jag kan erkänna att jag var lite less, men nu är en underbar februaridag. Jag önskade faktiskt snö denna dag. O sol på detta gör ju inte saken sämre precis. Jag minns när jag var superliten. Jag satt i fönstret i mitt rum med stora tårar på kinderna. Det var min födelsedag, men ingen kunde komma o fira mej. Snön yrde både uppifrån, nerifrån o från sidorna. Det kändes så i a f. Då var jag så arg på snön.  Nu önskade jag att snön infann sej. Litegrann bara. Och det gjorde den.  För alla par på kärlekspromenader önskar jag att den är borta imorgon. Inte för jag tror att den önskningen alls går i uppfyllelse.

Var på bröllop förra helgen. Finns ju inget vackrare än två människor som vill leva sitt liv tillsammans och visar det genom att ge varandra underbart vackra ringar.     Dom var så fina båda två. Riktigt snyggt par. Tyvärr tog jag inte så mycket bra bilder, men det kanske dyker upp nåt i a f framöver. Innan bröllopet var jag ganska nervös hur min kropp skulle reagera. Hur den skulle orka. Men det gjorde både den och jag.  Eftersom jag inte haft klackskor på 6 år (om int mer tom) så självklart blev mina ben helt slut o jag tog mej fram sakta. Min envishet sa mej att jag skulle stå ut med det. Det gjorde jag. Det är ju trots allt träning.  Dagen efter hade jag lite smått träningsvärk. Men jag ser det som ett gott tecken.  Okej jag hade ju kunnat burit upp den fina klänningen på ett snyggt vi utan skorna.  Det såg nog rätt kul ut hur jag tog mej fram, men skitsamma. Brudparet, som är det viktigaste på den här festen, känner ju till min situation och de...

Ok jag är inte helt hundra. Kroppen är rätt matt och eftersom jag mestadels sovit i soffan är den lite öm här och var.  MEN med tanke på hur långvarigt jag mådde dåligt när jag blev ”vanligt” sjuk innan operationen så är jag ganska hoppfull igen.  Om det beror på att blodet flödar eller ej vet jag inte, men av någon anledning mår jag så mycket bättre nu och det är skönt.  Det var otäckt i onsdagskväll då jag tex knappt orkade resa mej från soffan eller tappade focus med blicken. Högerhanden betedde sej också märkligt. När jag hade knutit den kunde jag knappt öppna den. Jag orkade inte ens gå och tända lampan... Det som känns tråkigt är att jag hade tänkt bjuda hem lite vänner på lördagkväll o på söndag hade jag tänkt bjuda några ur familjen på middag. Eftersom kroppen är så trött orkar jag faktiskt ej ordna varken fika eller middag. Så det har jag fått ställa in.  Men det innebär ju inte att det är helt kört. Det är ju fler dagar under året :)

Bara för jag gjort operationen o faktiskt blivit bättre finns ju sjukdomen kvar i kroppen. Förutom min balans och rörelseproblem så märker jag tydligt av den med allt vad den innebär.  Stress triggar lätt igång sjukdomen o det är ju inte sådan stress som ni friska människor upplever.  Usch...då känns allt jobbigt o oftast infinner sej nedstämdheten. Det är ju ännu en sak som sänker min stolthet o ljuset i tunnelns slut känns väldigt lång bort.    Då blir hela sjukdomen sämre o jag tappar lusten att ge min kamp en chans...

Fy vad bra Caroline af Ugglas är egentligen. Såg när Malou von Sivers intervjua henne i EfterTio i onsdags. Hon pratade bland annat om depression. Hon säger hur viktigt det är om att kunna vara öppen och kunna skratta åt det man går igenom.  Jag har hört att besvikelsen av att operationen inte möter ens förväntningar kan leda till depression.  Sjukdomen i sej kan också leda till depression. Att kroppen hindrar en kan leda till depression.  Själv kan jag säga att jag kommit väldigt lindrigt undan. Visst har jag varit nedstämd och arg på min kropp när den inte vill som jag vill. Med den vilja jag har så självklart får den sej ju lite törnen då och självkänslan sjunker. Men jag tänker att vem är inte nedstämd ibland. Jag säger bara GRATTIS om det finns nån där ute som aldrig varit nere.  Min tro på Gud hjälper mej självfallet också genom det här. Det är ju Han jag vänder mej till när allt känns hopplöst och det känns faktiskt lättare.  Huruvida ni tror på något ell...

Förstå för tre månader sedan låga jag på en brits i Bulgarien och blev opererad av människor jag inte ens kan uttala namnen på. Självklart hade jag förväntningar. Annars hade jag nog inte legat där. Förväntningar... Det kan man prata länge om. Kontentan skulle bli att jag hoppades på operationen. Klart man hade förväntningar och hoppades att man skulle genast blir lika bra som dom på youtubeklippen, när jag gjort operationen.  Är det placebo som gör att jag faktiskt känner en viss förbättring? Jag tror inte det, mina skov har aldrig varit så stora. Det är ju knappt att jag märkt när jag gått in i ett eller ut ur ett. Så skov kan det inte vara som släpper för tillfället, för jag blir ju successivt bättre o vissa saker har ju hållit sej kvar. Skov har jag hört bara smäller till.  Om det nu skulle vara placebo så säger jag bara skitsamma. Jag har ju hur som helst blivit bättre... Nu tror jag i a f INTE det är placbo... skulle jag inte då bli bättre redan för fyra år sedan då j...