GE DIN KAMP EN CHANS!

Idag har jag haft en otroligt bra dag. Var med en god vän o hennes barn. Känner mej så otroligt omtyckt. Dagen blev inte heller sämre när jag kom hem o såg att jag fått en inbjudan till ett bröllop. Får se vad jag hittar på att ha på mej. Med ett leende läser jag deras story o funderar. Klädseln ska ju vara färggrann o det har jag ju inget problem med...;). Jag bara var tvungen att fotografera denna underbart söta tös när hon lekte med min mössa. Trots att den var för stor verkade hon gilla mössan i a f. (ni känner nog igen min mössa från rubrikbilden) Planen var att jag skulle städa idag o likt alla andra dagar har jag skjutit upp det, så får jag göra ett nytt försök imorrn... Måste i a f bli innan helgen. Men imorrn blir det fram med borren så jag kan sätta upp de fyra adventsljusen och nu bara ska staken fram och stjärnan upp. Hur länge har jag inte tänkt det och nu är det dags:) Måste gå och köpa pepparkakor, saffran o glögg också, men jag har ingen större lust med det. Det ...

Igårkväll var jag ute på  www.tell-us.se  och  läste om en kvinna som gjort operationen i Polen. Hon berättade om ett youtubeklipp hon hade sett om en kvinna som gjort operationen och visade ett klipp av när hon träna wii fit. När jag läste det så insåg jag. Hallå! Jag har ju wii fit.  Varför tränar jag inte på det? Jag tränade ju massor på det innan sommaren. Men sen kom ju sommaren och då vill man ju vara ute och inte stå inne framför tvn.  Gymmen skulle dra ut sina träningsmaskiner på sommaren. Då skulle jag överväga att gå på ett sånt gym istället för att inte alls träna på sommaren.  Men nu är det vinter och jag trampar på min crosstrainer, men jag ska nog dra igång mitt wii fit igen. Det är ju lixom förena nytta med nöje och det är ju inte fel.  Jag har ju inte tränat på den efter operationen och vem vet det kanske fungerar superbra nu. Det kan ju i a f inte stjälpa!  Träning är ju så viktig.  Jag är väl medveten om det, men med min då...

Måndag. Det går ju diskutera om det är en bra dag eller ej.  Just denna måndag vaknade jag ganska tidigt av att någon stod och ropade utanför. Det var väl nåt dom höll på med på bygget på andra sidan vägen.  Det kanske var bra att jag vaknade eftersom jag vill kunna skilja på vardag och helg även om jag ej jobbar. Och nu är det ju vardag. Därför sätter jag alarmet enbart på vardagarna. ( Med undantag såklart! )  Men att bli väckt av någon som gastar någonstans utanför o inte min påse chips ;). Är man morgontrött så är man.  Men, men nu var jag vaken så är det lika bra att gå upp.  När jag varit uppe ett tag inser jag att jag faktiskt inte känner dom där domningarna eller stickningarna i händerna jag alltid känt av under sjukdomstiden. Visst det har ju gått upp och ned med dem då också, men de har ju alltid funnits där. Nu är det en helt annan känsla. Jag böjde nacken framåt och det första jag kände när jag sökte vård 04, var nu helt borta. Då stack det tokmycket...

På psykologens test i fredags visade det sej att jag inte har simultanförmåga. Det kan jag nog hålla med om. Delvis.  Jag har ju svårt för att gå o prata samtidigt.  Men i vissa fall kan jag faktiskt inte alls hålla med. Just nu sitter jag o lyssnar på vädret på tvn medan jag skriver på datorn. Det är ju också en viss simultanförmåga.  Erkänner i o f s att den ä rätt kass o det var ganska logiskt att det var just det jag var sämst på. Jag har ju många funderingar på varför det kan ta så lång tid för vissa att bli bättre när de gjort Liberation treatment. Jag funderar självklart på varför det synliga på mej inte hänt ännu. Igen vill jag poängtera att jag är medveten om att det inte gått så lång tid ännu, men är man hemma mycket o hinner tänka massa onödigt så blir man ju lätt otålig men som sagt jag är otroligt glad över de förändringar som skett.  Jag tänkte speciellt på det idag när jag fönade håret. Innan operationen önskade jag att jag hade en fön som blåste kallu...

Planterat om några blommor. De verkar glad för det förutom en. Det vekar kört för den. Väntar några dagar (ja vill ju int ge upp ännu).  Det var den jag drog med mej i golvet när jag föll. Den må ha fått lite törnen då. Jag fick ju klippa bort massa brutna blad då o ja trodde verkligen det räckte... Det var någon dag innan jag for te Bulgarien för operationen.  Jag fick för mej att flytta på en förlängningskabel som låg oanvänd bakom tvn. Jag plockade upp den och gjorde väl en snabb vändning. Jag tappade balansen och för att förhindra ett platt fall o för att jag ej skulle slå mej, tog jag tag i en bänk (tur att d int va tvn!!). Grejen med den är att jag för några år sen satt små hjul på bänken. Eftersom det skulle vara enklare för mej att flytta runt den. Jag har ju, som ni flesta vet, en tendens att möblera om lite nu i då:) o det har min sjukdom ej kunnat hindra mej... I a f, i och med det så har den blivit en aning ostadig.  På bänken stod det en stor växt med en to...

... Jag kan nog med gott samvete säga att jag har stort tålamod. Eller ja i denna vänta på att kroppen förhoppningsvis ska bli bättre är jag ju ganska otålig. Men annars har jag nog stort tålamod och efter att jag fick sjukdomen så har tålamodet nog blivit större. Jag har liksom varit tvungen till det eftersom jag alltid får vänta in kroppen och vänta på mej själv. Det är ju inte bara jag som fått vänta och jag är så otroligt tacksam till de vänner som haft tålamodet att vänta på mig. T ex bara det att de gått före ner för trappan och hållit upp dörren. Idag var jag hos psykologen och vi utvärdera det jag gjorde innan jag åkte på operationen. Jag trodde det var mycket sämre värden än hon visade. Så det var ju ett glädjande besked. Det är ju bra för min framtid. Jag hoppas självklart på en framtid så som många i min ålder har det. Det är inte kul att vistas typ 24 timmar om dygnet i lägenheten. Inte för att jag är helt hundra på vad jag vill bli när jag blir stor, men utvärderin...

Åh, att jag inte skriver upp det jag tänker på dagen. Störande att veta att det var något jag tänkte speciellt på som skulle passa här. Men nu när jag väl tänkt att delge er det så är det borta. Hur som helst, jag träffade fler vänner idag. Vänner som finns väldigt nära mitt hjärta. Vi fika och pratade. Jag känner mej så stolt o glad över att just dom vill vara mina vänner. Trots att vi inte träffas alls ofta eftersom de bor typ 80mil bort känns det som vi ses typ varannan dag :)  Eftersom jag var o fikade med mina vänner, så får mina växter vänta någon dag till. Kanske det blir fredagsmys med dom.  Eller, nja, det är ju som med min syn på städning. Om något annat dyker upp får dom vänta lite mer... Vissa kanske dör då, men då får jag väl köpa nya eller mamma brukar ha lite växter som hon inte vill ha längre. Det är lite kul det där.  Hon ger bort växter som hon tycker ser dåliga ut o jag tar gärna hand om dom.  Det är nog därför hennes växter alltid ser ...