GE DIN KAMP EN CHANS!

... En titel jag borde skriva om lite mer än en vecka när det är advent. Men börjar lite nu istället.  Egentligen vill jag sätta upp adventsljusstaken redan nu eftersom den ger så mysigt ljus och jag blir glad av att se den. Men när jag ser alla fönster runt mej ser jag ingen som satt upp sin ännu och jag är sån som faller för grupptryck. Om inget annan satt upp sin så gör inte jag heller det ännu. Det får jag vänta lite med. Som ni alla vet vid det här laget så väntar jag på något mer än bara julen o allt vad den står för. Jag har lovat min vän att dansa med henne kring julgranen. För jag brukade ju alltid dansa kring granen innan jag blev sjuk;) Men som läget är nu kan jag ju ej hålla det jag lovat o jag gillar inte att bryta ett löfte. Men det är ju långt kvar till dess och mycket kan ju hända innan dess. Dagen har annars varit väldigt lugn. Jag hade en vän på snabbvisit på lite fika. Det var trevligt. Vi känner varandra väldigt väl o trots att vi tycker olika funkar ...

Jag hade en vän på besök idag. Hon hade väldigt mycket gott att säga om sjukdomen och livet.  Ikväll gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge. Jag hade en fotkväll. En fotkväll innebär att ta hand om sina fötter.  Jag masserade in fötterna med någon slags fotrengöring o sen satte jag dom i vatten/massagebadet.  Sen avsluta jag det hela med att smörja in dem i en väldoftande lotion. Det är så härligt o alltid efter en sådan kur frågar man sej själv - varför gör ja int d här varje kväll elle ja i varje fall varannan kväll!? -.  Dethär borde alla göra.  Annars inget nytt i kroppen. Eller ja asså inget nytt sen sist jag sa att det var något nytt.  Som jag skrivit tidigare är det lite störande. För jag kan ju fortfarande inte visa för er runt mej som träffar mej lite nu o då att operationen inte var helt förgäves.  Vi får hoppas att det blir en lite förjulklapp, så jag kan säga till alla er som undrar "Idag tog jag en promenad till stan.....

Här är ett litet smakprov på det bildspel ni får skåda om ni klickar på länken. röntgenbilder Tack vare att jag har min gamla Pc kvar så kunde jag få ut röntgenbilderna av operationen i Bulgarien. Men självklart har jag ej övergett Mac o en dag när jag har råd o inte lägger alla mina pengar på operation i Bulgarien ska jag skaffa en iPad!! Jag hoppas ni inte tycker bildspelet är allt för äckligt o konstigt. Fram med en liten skål med popcorn och skåda mitt vackra skelett o den lilla ballongen som förändrat mitt liv. Idag fastnade jag framför datorn med att göra detta bildspel. Imorrn får jag skämmas för att mitt hem inte är så städat som jag vill och tänkt. Men, men... Jag hinner nog göra lite imorgonförmiddag.  Vill ju att det ser skapligt ut när min vän kommer :).  Jag hoppas ni alla har haft en trevlig start på veckan. Det har jag haft även om jag fnittrade lite väl mycket ikväll. Mitt skratt, som gör att jag får massa tårar har dom inte opererat bort ;)

Han är ju för bra. Jag blir glad bara jag ser honom.  Idag firade vi Farsdag. Det är bra att det finns en speciell fars- o morsdag. Även om jag försöker visa uppskattning mot dom varje gång vi pratar eller ses. Trots att vi inte alltid kommer överens.  Mamma fick ju också fira sin far lite extra. Det var trevligt och mormor är en hejare på mat. Det var ju sååå gott. Jag hoppas de två fäderna kände sej sådär extra speciellt uppskattade. Pappa ställer ju så ofta, jag tror alltid, upp. Han vet att jag gillar roliga överraskningar lite nu o då.  Ibland dyker han bara upp eller ringer o säger att han är i stan och undrar om jag vill följa med till nån bygghandel eller bilhandel eller nåt.  Jag minns en gång då han ringde o undrade vad jag gjorde. "Ja sitter ute i solen vid US o väntar på taxin"  Så sa han väl nåt o vi avsluta. Taxin kom o körde hem mej. Det är sådär löjligt nära, men kan man ej gå normalt o har bråttom hem så får jag ju göra så.  Nä...

...eller ja, blåmärket efter operationen syns väl i a f nån procent ett litet tag till.   Men det börjar redan nu kännas rätt avlägset men ändå inte. Kanske för jag märker att min kropp inte är färdig trots att operationen var för typ 15 dagar sen.  Idag provade jag på Pumpasoppa. Supergott, men ack så mäckigt. Det var ju inte det enklaste när jag skulle skära en halv pumpa o en halv sötpotatis. Varför? kanske ni tänker.  Med en jättesvag höger arm, en kniv som inte är hundraprocentigt slipad o en skärbräda som bara gled iväg ( Gjorde dumt nog ej som jag brukar göra. Lägga en disktrasa under skärbrädan. ) Här har ni ett exempel på min dumdristiga envishet. Nu kanske ni förstår mitt problem. Hur som helst. Det var jobbigt.  Det blev bara dammning av ett rum idag, men om jag går upp skapligt imorrn hinner jag nog städa klart innan föräldrarna kommer. Hinner i a f damma av allt. Må ju spara nåt till måndag ;) Imorrn gäller det ju att fira pappa ordentligt...

Jag är så otroligt tacksam till alla jag möter och ni som läser min blogg.  Det känns lite tråkigt att jag ej kan visa alla er som stöttat mej hur bra operationen hjälpt. Inte ännu i a f:) Ni får lixom jag ge er till tåls ett litet tag till.  Jag har lärt mej en ny sak om mej själv. Jag som brukar ha stort tålamod, märker att i detta så är tålamodet ganska litet. Vet inte om jag riktigt gillar den egenskapen om mej själv. Men som jag brukar se mina motgångar. Jag får ta det som en stor utmaning mot mej själv :). Allt bra kan ju inte hända på en gång. Nu ska jag ju vänja mej vid allt osynligt som skett i min kropp.  Det är ju som jag bär på en hemlighet som jag vill berätta för hela världen, men inte riktigt kan det. Idag har jag förberett för morgondagens städning. Får se om det blir av. Har tänkt att fixa mitt hem sedan i måndags. Men jag prioriterar ju allt annat än städning. Det är ju ej till min moders glädje. Hade en kompis hos mej ikväll. Tror ej hon är ...

Här kommer det konstigaste eller ja, det konstigaste, sett från en neruolog, tror jag. Själv har jag alltid misstänkt att det har nåt med saken att göra eller så är det bara en tillfälligthet.  Mina knölar vid halsen över nyckelbenet är borta.  Visst det är ju fortfarande lite stelt o bullig där inne...MEN KNÖLARNA ÄR BORTA!! Dom dök upp året innan jag fick min Ms.  Det var julen 2003 som jag blev jätteförkyld med ordentlig feber. Jag hosta o var hest o jag minns när jag skulle ta tåget från mina föräldrar till byn Undersåker. Jag satt bredvid nån kille som visade sej vara kompis med en skolkamrat till mej. Jag kände mej så trött o osocial o jag tänkte hela tiden "snälla, låt mej slippa näsblod, låt mej slippa näsböod.".  Med värkande huvud lyckades jag sova litegrann i sittande läge eftersom jag hade en sådan biljett.  Det var skönt när tågvärden sa "UNDERSÅKER, UNDERSÅKER NÄSTA" Gött, tänkte jag. Nu ska jag bara släpa hem väskorna. Lättare sagt än gjort....