GE DIN KAMP EN CHANS!

Han är ju för bra. Jag blir glad bara jag ser honom.  Idag firade vi Farsdag. Det är bra att det finns en speciell fars- o morsdag. Även om jag försöker visa uppskattning mot dom varje gång vi pratar eller ses. Trots att vi inte alltid kommer överens.  Mamma fick ju också fira sin far lite extra. Det var trevligt och mormor är en hejare på mat. Det var ju sååå gott. Jag hoppas de två fäderna kände sej sådär extra speciellt uppskattade. Pappa ställer ju så ofta, jag tror alltid, upp. Han vet att jag gillar roliga överraskningar lite nu o då.  Ibland dyker han bara upp eller ringer o säger att han är i stan och undrar om jag vill följa med till nån bygghandel eller bilhandel eller nåt.  Jag minns en gång då han ringde o undrade vad jag gjorde. "Ja sitter ute i solen vid US o väntar på taxin"  Så sa han väl nåt o vi avsluta. Taxin kom o körde hem mej. Det är sådär löjligt nära, men kan man ej gå normalt o har bråttom hem så får jag ju göra så.  Nä...

...eller ja, blåmärket efter operationen syns väl i a f nån procent ett litet tag till.   Men det börjar redan nu kännas rätt avlägset men ändå inte. Kanske för jag märker att min kropp inte är färdig trots att operationen var för typ 15 dagar sen.  Idag provade jag på Pumpasoppa. Supergott, men ack så mäckigt. Det var ju inte det enklaste när jag skulle skära en halv pumpa o en halv sötpotatis. Varför? kanske ni tänker.  Med en jättesvag höger arm, en kniv som inte är hundraprocentigt slipad o en skärbräda som bara gled iväg ( Gjorde dumt nog ej som jag brukar göra. Lägga en disktrasa under skärbrädan. ) Här har ni ett exempel på min dumdristiga envishet. Nu kanske ni förstår mitt problem. Hur som helst. Det var jobbigt.  Det blev bara dammning av ett rum idag, men om jag går upp skapligt imorrn hinner jag nog städa klart innan föräldrarna kommer. Hinner i a f damma av allt. Må ju spara nåt till måndag ;) Imorrn gäller det ju att fira pappa ordentligt...

Jag är så otroligt tacksam till alla jag möter och ni som läser min blogg.  Det känns lite tråkigt att jag ej kan visa alla er som stöttat mej hur bra operationen hjälpt. Inte ännu i a f:) Ni får lixom jag ge er till tåls ett litet tag till.  Jag har lärt mej en ny sak om mej själv. Jag som brukar ha stort tålamod, märker att i detta så är tålamodet ganska litet. Vet inte om jag riktigt gillar den egenskapen om mej själv. Men som jag brukar se mina motgångar. Jag får ta det som en stor utmaning mot mej själv :). Allt bra kan ju inte hända på en gång. Nu ska jag ju vänja mej vid allt osynligt som skett i min kropp.  Det är ju som jag bär på en hemlighet som jag vill berätta för hela världen, men inte riktigt kan det. Idag har jag förberett för morgondagens städning. Får se om det blir av. Har tänkt att fixa mitt hem sedan i måndags. Men jag prioriterar ju allt annat än städning. Det är ju ej till min moders glädje. Hade en kompis hos mej ikväll. Tror ej hon är ...

Här kommer det konstigaste eller ja, det konstigaste, sett från en neruolog, tror jag. Själv har jag alltid misstänkt att det har nåt med saken att göra eller så är det bara en tillfälligthet.  Mina knölar vid halsen över nyckelbenet är borta.  Visst det är ju fortfarande lite stelt o bullig där inne...MEN KNÖLARNA ÄR BORTA!! Dom dök upp året innan jag fick min Ms.  Det var julen 2003 som jag blev jätteförkyld med ordentlig feber. Jag hosta o var hest o jag minns när jag skulle ta tåget från mina föräldrar till byn Undersåker. Jag satt bredvid nån kille som visade sej vara kompis med en skolkamrat till mej. Jag kände mej så trött o osocial o jag tänkte hela tiden "snälla, låt mej slippa näsblod, låt mej slippa näsböod.".  Med värkande huvud lyckades jag sova litegrann i sittande läge eftersom jag hade en sådan biljett.  Det var skönt när tågvärden sa "UNDERSÅKER, UNDERSÅKER NÄSTA" Gött, tänkte jag. Nu ska jag bara släpa hem väskorna. Lättare sagt än gjort....

Jag berätta ju aldrig att vi gjorde andra saker än bara var på sjukhuset i Bulgarien.  På lördagen efter operationen gick vi ju bara till hotellet o vilade. Jag var, trots att jag genomgått en operation, ganska pigg. Ja, trots omständigheterna. Varken jag eller bulgarerna var så särskilt bra på engelska, så man anstränge sej ju lite extra. Men i a f fick jag en god nattsömn i den stora dubbelsängen. Det var skönt att vara tillbaka på hotellet. Så blev det morgon o jag vaknade utvilad vilket ja inte riktigt fått ordentligt på typ 6 år.  Asså, visst jag sov ju dessa år, men i o med att ms-tröttheten hela tiden störde mitt vakna tillstånd o att jag trots sömnen aldrig kände mej utvilad, fick ja ju ingen riktigt ordentlig sömn.  Nu får ju inte ni vänner jag sovit hos tro att jag ljugit när jag sagt att jag sovit gott. För det  gjorde jag ju men under de omständigheter som rått. Nu sova jag gott utan omständigheterna :).  Pappa hämtar mej så går vi ner med mamma o ä...

Kolla www.tell-us.se  om du vill veta mer om det jag pratar om. Här finns väldigt bra fakta o goda speglingar av olika människor.

Det är ganska häftigt när man tänker efter. Det var ju denhär italienska doktorns fru som fick Ms. Det var ju kärleken till henne som gjorde att han började kolla upp orsaken till Ms. KÄRLEKEN till sin fru. Det är ju riktigt vackert. Hon måste ju känna oerhörd tacksamhet o kärleken måste ha växt otroligt mycket. Det är nog ganska lätt att ta den för given. Nu är ju inte jag gift så jag vet inte mycket om sådan kärlek. Men den till sin familj o sina vänner tar man nog ganska lätt för given. Men man eller jag i a f bör nog visa mer kärlek till mina medmänniskor. Han kom ju fram till CCSVI o hur man kunde åtgärda detta. Som ringar på vattnet spred det världen över o till sist fick lilla jag vetskap om detta. Under åren som gått har man ju fått höra om olika saker som kunde underlätta betydligt för oss mssjuka, men det var detta som fångade mitt intresse utan någon annans påverkan. Hur som helst det är ju en bra grund om idé kom av kärlek. När jag läste om det innan operationen...