GE DIN KAMP EN CHANS!

😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊 Värmen från sommaren hetta, som har lagrats i kroppen verkar vara borta . Nu orkar jag laga varm mat o inte bara en kall sallad. Nåt mer som visar det tydligt är att maten nu blir god. Inte att det var fel på mina smaklökar, men jag orkade lixom inte bry mej om att det skulle bli gott. Något mer jag inte orkade va att göra hemmaträningen.  Alltså ingen träning för mej i sommar. Hästen hade sommarlov, gymmet semesterstängt och jag hade varken lust eller kraft.  Så min tanke att börja gå inne med rullator till hösten har bara varit till att glömma. Kanske till nyår. Fast just nu känns det som en dröm i fjärran... Jag har hursom börjat rida igen . Känns jätteskönt att va i spåret igen. Trots att den varit lite krokig.  Förra veckan veck sej mitt vänsterben när jag ställde mej på pallen. Vänster! Den sida som är starkast. Snacka om att jag kände hur hjärtat dunkade av nervositet. Inte den också! Jag fick hjälp ...

Den känslan har jag sedan denna värdelösa värme kom. Kan erkänna att jag har känt mej helt värdelös hela jag. Kroppen har bara varit fumlig o jag orkar ingenting. Jag med ett tålamod som är ganska bra, blir lätt irriterad o hjärnan känns som en disksvamp. Allt denna sommar har handlat om att kyla av sej. Duscha kallt, ha fläkten på full effekt, sitta med fötterna i kallt vatten, ha nerdraget framför fönstren, kylklampar, äta kallt osv... Så trött på att tänka så jag tackar Gud för mina föräldrar. Jag har kunnat åka hem till dom lite så jag har fått avlastning med det vardagliga. Tyvärr är det ju väldigt varmt där också. Men egentligen borde jag ju ej klaga. För jag bor ju i en lägenhet som har varit rätt sval i jämförelse med många andra. Men den är inte tillräckligt sval.  Tyvärr är det ju ej slut på skiten. För även om det blir svalare så känns det som värmen har lagrats i kroppen och eftersom jag har svårt att svettas så är det svårt att bli av med den. Får satsa på massa super...

  Det är så jobbigt när man behöver kämpa mer än med sitt liv.  Nu har ledsagarna bestämt sej för att inte hjälpa mej upp för hästen alls. Blir så ledsen o besviken.  I vintras va den en annan grej dom inte ville  hjälpa till med så jag pratade med ridskolan så dom kunde förbereda hästen. Det va ju förståligt, men nu handlar det om att hjälpa mej - deras jobb!! Sjukgymnasten va med på en ridlektion och hon såg verkligen hur jag hade förbättras. Så ridningen är inget jag vill sluta med . Inte nog med att jag inte får den hjälp jag behöver så försätter dom mej i en knepig situation. För deras beslut va med omedelbar verkan. Det kunde ju iaf vara efter terminens slut. Nu är det en gång kvar. Så det blir en gång utan hjälp.  Men dom sa att dom kunde hjälpa mej iaf en gång till (förra gången). Gjorde dom det? Nej!  Dom påstod att det va socialkontorets beslut, men jag pratade med min handläggare.  D är om hon sa att det va ledsagarnas besl...

Detta set vinner jag!! Äntligen!! Mitt liv är ju en ständig kamp mot msen och när en sådan händelse som att trilla o skada sej tär ju på självkänslan. Jag, som den senaste tiden mått ganska bra. Man mår liksom så bra att man glömmer att vara försiktig + att jag gärna är sådan som vill tänja mina gränser. Vill ja, men inte alltid gör…  Det har ju t o m känts som jag stått o trampat för jag inte verkat kunna må bättre i sjukdomen just nu. Jag ville göra nåt mer.  Planen va o maxa träningen på gymmet, kosten har jag ganska bra koll på (man kan alltid lär sej merg), sömnen började ordna sej o ridningen gick verkligen framåt.  Så självklart har det känts som msen ville säga att jag inte kunde slå den. Jag får lixom inte må bra. Men de senaste veckorna har jag inte känt av någon smärta i axeln. Visst det har känts lite stramt, men så fort jag började rehabträna den så verkar stramheten släppt.  Jag har dock tagit det väldigt försiktigt med den, så ja...

Nu har jag landat...   Eller jag så gott man kan efter en natt på akuten.  Som jag alltid gör när tvättmaskin är klar tar jag ut tvätten o lägger den i tvättpåsen. Jag känner att jag glider framåt, men bryr mej inte eftersom jag snart är klar o jag gör det ju varje vecka. Jag fortsätter o böjer mej för att rätta till påsen. Då känner jag hur stolen rullar bak o jag åker fram. Jag har ju inte låst stolen. 😮 Samtidigt som jag förgäves ser mej om för att ta tag i nåt. Under tiden halkar fötterna o jag slår i golvet.  Höger öra börjar bli blött o jag känner försiktigt med vänster hand. När jag ser att fingrarna är blodiga o det är en blodpöl på golvet börjar jag bli orolig, men tänker samtidigt "det kanske är en sådan här sak som man hör om att folk ringer sos för småsaker" . Men tänker att vad sur jag skulle bli på mej själv om det skulle visa sig att va värre än va det var. Så jag ringde 112 när jag väl fick tag i telefon.  För bara det är ett tränin...

Tänker alltid så när jag blir sjuk eller ska jag säga sjukdom på sjukdom. När jag blir förkyld ökar nog testosteronet  i mej 😉 .  För jag blir riktigt ynklig då o det sägs ju att män blir riktigt ynkliga då. Inte för att jag upplevt att männen i min familj blivit det. Men hursom... så tillåter jag mej nog att bli det också. För jag har svårt att acceptera att folk tycker synd om mej pga min Ms. Men när jag blir förkyld så tippar den sjuka sidan av vågskålen över.  Då kan jag till o med tycka synd om med själv. J ag blir ju sämre i msen medan förkylningen beter sej som en förkylning med snörvlande   näsa, halsont o en kroppstemperatur som svajar upp o ner.  Det sistnämnda tär extra mycket på min sjuka Ms-kropp. Eftersom jag är värmekänslig, så blir jag extra trött. Allt jag gör tar ju så mycket energi, så nu när jag känner att förkyldningen börjar avta må jag ta några dagar att vara hemma o bara vila.   När det blir såhär så börja...

Jag hoppas  alla har haft en bra jul. Här har den varit bra trots att den har varit snöfattig. Men det är ju nåt man får räkna med nu för tiden. Snart ger vi oss in i ett nytt år, 2018. Det nya året har jag inte så jättemycket löften med. Men det kommer bestå av träning, kost o ännu mer träning...

Nu har jag äntligen börjar rida igen efter sommaruppehållet. Så skönt.  Men jag märkte väldigt tydligt att kroppen inte blivit tränad på några månader. Sjukdomen tar inte precis semester.  Jag tog mej knappt upp på pallen som jag står på för att häva mej upp på hästryggen.  Men skam den som ger sej. Med hjälp av ridlärare o ledsagare kom jag till sist upp. Men detta vittnade ju om att kroppen var alldeles för otränad. Jag kom att tänka på nåt jag hörde på ett youtube-klipp om träning för ett tag sen. Det gällde gångträning . Han sa " först när du går så kanske det är lite stelt o knackigt men efter ett tag så lossnar det."  Jag tänker att maskineriet behöver smöras upp o jag må komma över dendär knackiga gränsen. För att smörja lederna behövs mer fett o för att fettet ska sprida sej i lederna så behövs rörelse träning. (en tanke som även gäller min gångträning, men där är det nåt mer som hindrar o jag vet inte vad det är ännu) Nåt jag inte fick i s...

"Men Jeanette, du va ju så nöjd när du fick stolen"... Orden ekar i mej. Det stämmer. Efter 1,5år kämpande. Vad mer kan man begära. Klart jag va glad o nöjd över min vinst.  Eftersom den har bättre rygg o länkhjul som skulle va som stötdämpande. Det skulle ju innebära att det skulle va lättare att köra på grus o gräs med den. Så självklart trodde jag att den va perfekt för mej. Inte kunde jag drömma om att den inte skulle rulla.   Åh, vad besviken jag är på den. Jag skrev en lista på det har sett ut sedan jag fick rullstolen: Först var det för små länkhjul (trots att jag från början bett om stora). Sen var det för låga tippskydd (vilket säger sej själv när man sätter större hjul fram att d blir lägre bak).  Efter det va det dynan (men det va egentligen inte stolens fel o jag fick ny som va bra). Sen gick bromsvajern av. För det femte hakade länkhjulen upp sej helt (ibland  rullade dom inte ens o när de väl rullade så darrade dom vilket kä...

...NÄR MAN STÄNDIGT PÅMINNS!! Förra veckan kände jag nästan som att jag ville skita i allt. Dom ringde nämligen från tingsrätten. För ett tag sedan fick jag en kallelse dit. Åklagaren vill nämligen åtala den skyldige för det som skedd veckan innan julen 2016. Jag som bara vill glömma o gå vidare. Känns som en skiva som hakat upp sej. Det är lustigt egentligen.  När det inträffade frågade poliserna om jag ville göra en anmälan. Nej det ville jag inte. Så några veckor senare händelsen ringde en polis o det verkade som fallet avskrevs. Det va ju det jag ville. Så allt va ok….  Nu kunde jag fokusera bara på att få kroppen lika rörlig som den va innan händelsen. För som jag berättat i tidigare inlägg så blev ju min redan sjuka kropp påverkad. Självklart påverkades också psyket, men de obehagliga tankarna försvann rätt fort o jag kunde efter ett tag sova utan tänd lampa o tv:n på om nätterna. Allt va frid o fröjd o kroppen började lite smått återhämta sej…trodde jag, ja....

Det va just det jag tänkte när polisen ringde efter en månad efter händelsen. Han undrade om jag ville väcka åtal. Inkräktaren hade tur för det ville jag ju ej.  Dagarna går... månaderna går... jul... nyår... födelsedag... ensamma dagar.. livfulla dagar...   Efter dendär otäcka natten i mitten av december kan jag nog påstå att jag är ok. Visst jag har känt hur livet gick bra ganska fort efter. Men tankarna har varit ganska jobbigt påfrestande. Nu verkar det som dom iaf har lugnat sej.  Tyvärr blev ju kroppen stelare än innan. Så förutom att jag rycker till o blodet fryser så fort jag hör en duns eller ett kras så jobbar kroppen på jag ska hitta det riktiga lugnet.  Där har mina närmaste hjälpt mej o även min tro. Tyvärr finns det ju självklart saker jag fortfarande jobbar med. Men det går iaf framåt.  Hursom ska jag erkänna att jag känner en viss irritation över att jag blev så stel att det fortfarande påverkar min rörlighet. När träningen påverka...

Här sitter jag o känner att jag inte kan somna... men denna gång har jag nog giltigt belägg för det. Natten till lördag typ kl 3 så krossade en mörk full man fönstret på min uteplatsdörr o tog sej in. Han sa att han blödde men ja såg inget (iofs  ja kollade inte så noga plus att d va mörkt eftersom ja inte har nån taklamp o ja va skiträdd...). Medan ja ringde polisen 👮 så typ skrek jag att han skulle ut medan jag ringde efter hjälp. Men som sagt han tog sej in o satte sej på pilatesbollen. Det blev lite komiskt för han trillade på golvet o typ somnade lite halvt ( kan skratta åt d nu ).  Men jag va riktig skärrad o som tur var hade flera grannar också ringt polisen så dom va snabbt här. Så skönt att jag har bra grannar. Ja ringde också några vänner som bara bor typ 5min bort så dom kom ju. Skönt så slapp ja va själv. Då saknade ja verkligen mitt liv som kombo...  Igår så hämtade pappa hem mej, så jag sov där någon natt. Men jag är fortfarande orolig o stel i ...

Jag höll ju på med uppdatering vad jag gör för att hindra min MS. Det har ju handlat om kost o träning. Dessa två hanterar jag bra, men sen är det den tredje fasen som jag inte får till . O d ä sömn.  Anledningen till att jag inte har skrivit nåt inlägg om ämnet är att jag tänkt skriva när jag fått till det. Men icke!! Jag kanske har funnit min största personliga överman. För visst vet jag hur viktig sömnen är.  Det är ju när man sover som kroppen läker sej självt...  det finns ju en anledning att kroppen är trött när man är... typ förkyld eller nåt... det är ju kroppens vis att säga "nu behöver ja läka, så lägg ner din kropp, så ja kan lägga all arbetskraft på att göra dej frisk".' LYSSNA PÅ DIN KROPP!!! Så det är ju lustigt att jag vet det, men gör det inte. Problemet är ju inte att jag inte kan sova. Utan det är ju mer att komma dit... Det kanske är nåt som ska bli mitt nyårslöfte... i år igen;)  Men först är det jul o igår va det 1a advent. ...

Att svettas är en vinst för mej. För någon som har svårt för det betyder det ju massor o sen tar det ju med massa skit ut ur kroppen 😉. Något mer som borde få mej att svettas, men inte ännu, är träningen på gymmet med sjukgymnasten. Vi maxar min träning, som t ex jag har en 5kilosvikt på magen när jag gör mina bäckenlyft o så gör jag så många ja orkar. Jag märker redan efter någon vecka hur träningen hjälper mej. Så varför har jag inte gjort det tidigare? Mitt försvar får bli: Saknad av disciplin .  Det har tagit tid att få mej att verkligen inse träningens vikt. Visst jag har ju vetat det länge, men det är inte förrän nu jag satsar helt 100 på den. Förutom gångträningen som jag får hjälp med såklart, tränar jag små övningar hemma (förutom vardagsträningen). Det är ju så löjligt att jag inte haft disciplinen att göra så enkla övningar.  Som jag nämnde så gångtränar jag. Visst jag har stöd o hjälp för det. Jag är så otroligt tacksam för det. Men där som...

Dags för en uppdatering vad jag sysslar med för att hindra min sjukdom o lite varför. Fast detta bör de flesta göra. Jag brukar tänka "Jag önskar jag hade vetat detta innan ja blev sjuk". Inte för jag tror att jag inte skulle fått sjukdomen iallfall. Men jag skulle gett kroppen en bättre grund en bättre chans.   Jag delar in det i tre inlägg... Annars blir det så galet långt... Del1: KOST Först o främst har jag ändrat kosten. Det har nog ingen missat 😉. Den ser ut som så att jag uteslutit helt är gluten o laktos.  Socker däremot jobbar jag fortfarande med, men jag undviker det i a f. Nu har jag iaf helt lyckats sluta med glukos... Tror ja. Det finns ju i allt+att jag känner mej för jobbig att be mina vänner att utesluta även det när  jag kommer dit.  Grejen med socker är att jag hört att det ger inflammation i kroppen o jag lägger ihop 1+1 o lika logiskt som det blir 2 tänker jag att socker om nåt skadar min sjuka mshjärna där placken (inflamma...

Det är ju det det handlar om. Att göra det lättare för kroppen att läka sej själv. Jag äter mat som är lättsmält så kroppen behöver inte lägga all sin kraft på att bearbeta maten hela tiden utan den kan reparera de skador den har.  Jag underlättar ju också med träning en. Att bygga kroppen underlättar ju oxå.  Ibland kan jag önska att jag hade vetat detta innan jag blev sjuk. Jag säger inte att jag hade sluppit sjukdomen, men som sagt jag hade kanske haft en bättre grundfysik som hjälpt mej gå runt huset snabbare.  Man hör ju om folk som blir bättre o man tänker att detdär borde man prova. Men så läser man senare att dom har tränat sedan barnsben. Då inser man vilken väg jag har.  I min familj va det ju alltid brorsan som tränade. Jag var mer den som inte brydde mej så mycket. Jag skulle kanske lyssnat lite mer när han tjata på mej att träna, men det behöver vi ju ej säga högt ;).  Jag är nu en av dom som anser att gymnastiken är en viktig del i...

Så står det på en vattenflaska som jag har. Tänkte inte på det tidigare men det är så sant. Vad du stoppar i dej är det som påverkar din kropp.  Sedan en tid har jag ju vetat det, men ändå prövar jag min sjuka kropp. Jag har provat att äta smält ost. Lite är ok, men en skiva är gränsen. Sen sa magen ifrån. Något jag inte kopplat ihop med det jag äter, är den galna smärta jag haft i vänster kind/nacke/axel/arm.  En smärta som jag innan operationerna lätt gav 9 av 10. Smärtan klingade av o till och försvann ett tag efter 1a operation till nu. Nu sitter jag med smärtan igen. Värk som gör att jag nästan vill såga av armen (om d hade hjälpt...men då hade säkert fantomsmärtor ersatt denna).  Det som gör denna smärt uthärdlig är att jag nu vet att jag ska ej äta mer än en skiva ost. Och då tänker att jag lika gärna kan låta bli ost helt... om jag hade disciplin.  Nu får jag bara fokusera på att äta det magen mår bra av.  Som jag säger ”mår inte magen bra...

Nu har jag ridit i över ett år. Jag finner inget negativt med det hur mycket jag än skulle försöka. Ja det skulle va träningsvärken då...som om den är negativ. Det är ju bara ett bevis på att otränade muskler har jobbat o det är ju aldrig negativt. Speciellt när man, som jag, har en dålig stabilitet i bålen. Det är riktig kul när min sjukgymnast ser en klar förbättring i min kropp och rörlighet. Självklart märker jag ju själv av det, men man ser på mej ändringen gör så mycket för självkänslan. Självkänslan stärks även av att bara komma upp på hästen. "JAG KLARA DET!!" :) . Visst jag får hjälp med att min ridinstruktör drar över mitt högerben medan jag ligger på hästen o en ledsagare som håller i mej när jag kliver upp på pallen. På vissa platser finns det en ramp som ska förenkla det för oss rullstolsburna. Något jag är glad över att det inte finns där jag rider. För precis av samma anledning som jag inte vill ha en el-rullstol. Det är ju träning det också.  Bara det at...

Normal kommer min kropp aldrig bli igen. Inte sålänge Msen är där o härjar o det räknar jag ju med att den kommer göra resten av livet. Dock gör den ju allt mycket värre när jag åker på en vanlig förkyldning. Som tur är händer det inte så ofta... ta i trä.  Men det är väl så att det blir tårta på tårta för kroppen. (tycker dock att det ordspråket inte riktigt stämmer...tårta ä ju gott ;).) .  Det var iaf skönt att fira påsken hemmahemma. Det jag upptäcke var att min nya, fina rullstol inte passade ett liv på landet.  En stor besvikelse för denna lanttös. Jag vet inte hur många gånger jag sa att den måste kunnas köras på grus o gräs. Trodde stötdämparna (froglegsen) skulle göra sitt. Men icke.  Kanske lika bra att byta till vanliga gafflar o större länkhjul med platt banda.  Ni märker min besvikelse. Nu nämner jag ju bara felet med stolen, men för mej är det ju ett stort problem. Det är ju jobbigt att sjukdomen hindrar mej att röra mej i naturen som...